Libanonkonferensen

I dag hålls den omskriva konferensen om Libanon i Stockholm.

Att deltagandet vad gäller nivån ligger under de förväntningar man haft - jag har bara sett någon enstaka utrikesminister från EU-länderna - har nog sin grund i att det är lite oklart vad konferensen syftar till.

Tyvärr är det inte förstå gången som världssamfundet drabbas av katastrofer och krig, och det finns därför något av ett mönster när det gäller hjälp och återuppbyggnad och koordinering av dessa insatser.

Den första humanitära insatsen koordineras normalt genom FN-systemet, och då ytterst av den biträdande generalsekreteraren för dessa frågor. Behövs det mer pengar kommer det normalt en s k appeal från FN.s generalsekreterare och denna leder i allmänhet till en konferens, oftast på ambassadörsnivå och ofta i Genevé.

Någon sådan appeal har inte kommit, och förstår jag saken rätt finns det i dag tillräckligt med pengar inom FN-systemet för att klara dessa uppgifter.

Den andra fasen är självfallet återuppbyggnaden, och det är där återuppbyggnadskonferenserna kommer in i bilden.

Dessa föregås regelmässigt av att man inventerar behoven, gör en återuppbyggnadsplan och identifierar mer i detalj de finansieringsbehov som följer av denna. Ofta sker detta i samvwerkan mellan Värlsbanken och Europakommissionen, och jag skulle tro att så kommer att bli fallet också när det gäller Libanon.

Konferensen i Stockholm skall nu handla om "early recovery". Exakt vad som menas med detta och hur pengarna skall kanaliseras vet jag inte, men det kommer förhoppningsvis att skapas klarhet kring det under dagen.

Notabelt är att konferensen inte samarrangeras med vare sig Världsbanken eller Europakommissionen. Man anar att deras förtjusning över detta plötsligt påkomna möte håller sig inom bestämda gränser.

Att utrikeskommissionären Benita Ferrero-Waldner kommer att utlova 42 million euro visar den tyngd EU har i dessa sammanhang. Den totalsumma som kommissionen anslagit till hjälp efter kriget ligger därmed över 100 miljoner euro, och det är innan man ens kommit till återuppbyggnadsstadiet och den större konferens denna kommer att kräva.

Misslyckandet för AMS

Riksrevisionsverkets granskning av AMS och arbetsmarknadspolitiken är ingen munter läsning för regeringen.

Och statsrådet Hans Karlsson är också påtagligt surt i sina kommentarer. Han tycker att granskningen har fel och att han har rätt. Han sänder signalen om att ingenting kommer att förändras.

Men den inställningen är regeringen vid det här laget ganska ensam om.

Att en alliansregering skulle innebära en betydande översyn är alldeles uppenbart. Men även inom socialdemokratin självt finns nu krav på omprövning - se t ex krönikan i Aftonbladet av Lena Askling.

Grundproblemet är att AMS inte hinner med att ägna sig åt arbetsförmedling eftersom regeringen ständigt ber dem "fixa till" situationen genom t ex plusjobb eller beordrar jippon som det s k friåret.

Misslyckandet är en direkt följd av den förda politiken.

Och den är i sin tur en konsekvens av den ännu sittande regeringen.

Danielsson Belönad?

Det visade sig att det var precis som jag misstänkte.

Lars Danielsson bibehåller lön, titel och tjänsteställning. Han förblir statssekreterare i regeringen Persson.

Det enda är att han just nu får lite mindre att göra.

Vissa skulle kanske t o m kalla det belöning.

Men nu vet vi att en röst på socialdemokraterna är en röst för att lögnaren skall fortsätta som statssekreterare.

Avgår Danielsson?

På nyheterna meddelas nu att statssekreteraren Lars Danielsson nu avgår. Detta har Göran Persson meddelat.

Att det var fullständigt otänkbart att han skulle återgå i tjänst var väl tämligen uppenbart efter JO:s yttrande i går. Det märkliga är att det tog Göran Persson ett dygn att inse detta.

Men uppgiften att han nu avgår avser - om man ser på de exakta formuleringarna - endast tjänsten som chef för statsrådsberedningen.

Detta kan tolkas som att han kvarstår som statssekreterare i regeringen Göran Persson.

Alla skall vara med. Ingen får lämnas efter.

Häpnadsväckande av Persson

Göran Perssons kommentar till JO:s mycket allvarliga kritik av Lars Danielsson för att försvåra Katastrofkommissionens arbete är minst sagt anmärkningsvärd.

Han säger att han har "fortsatt förtroende för Danielsson", och att "jag ska tala med Lars direkt och då tar vi ställning till hur vi ska ha vårt samarbete framöver."

Kritiken från JO mot Danielsson är förvisso inte vad som helst.

Jag tror aldrig det förekommit att en så hög ämbetsman i en så central fråga fått så allvarlig kritik av efter en så tung granskning.

Men det ger Persson tydligen blanka katten i. "Fortsatt förtroende". Jo, man tackar. Makten har förstört moralen.

Och än värre blir det när han säger att de två sedan skall diskutera "hur vi ska ha vårt samarbete framöver."

Ett nog så intressant besked inför valet.

"Fortsatt förtroende". "Samarbete framöver".

Därmed sägs det klart: en röst på Persson är en röst på Danielsson.

Om jag stöter på någon socialdemokratisk valarbetare i morgon skall jag fråga vad de tycker om den saken...

Danielsson-Skandalen Redan Då

Bara här en länk till vad jag skrev i Svenska Dagbladet om fallet Lars Danielsson redan den 21 februari i år.

Redan då var det tämligen så uppenbart vad allting handlade om och vad som hade skett. Och jag reagerade inte minst mot att ingen reagerat.

Nu har vi fått svart på vitt. Danielsson måste gå.

Och jag menar nog att det kan finnas anledning att också se över lagen. Som den nu är ligger hans ljugande inte under straffansvar.

Men med alla rimliga mått mätt borde det göra det.

Entlediga Danielsson Omgående

Vad bör nu göras med Lars Danielsson?

Att statsministerns närmaste man nu officiellt anses ha försvårat den viktigaste utredning som varit under de senaste åren - där det var hans egen chefs agerande som var i centrum - är sannerligen ingen småsak.

Hitintills har sagde Danielsson haft semester i 14 veckor - även om han avbröt den för att åka till New York på ett sammanträde - och skall återgå i tjänst på Rosenbad på måndag.

Det är självfallet inte moraliskt acceptabelt efter den kritik som nu riktats mot honom.

För mig är det uppenbart att regeringen omedelbart bör entlediga honom från hans befattning som statssekreterare i statsrådsberedningen.

Den avsikten kan man uttala omedelbart.

Allt annat är att fortsätta att försöka att skydda honom som ersättning för att han försökt att skydda Göran Persson.

Makten har förstört moralen.

Skandalen Danielsson

Det är en riktigt rejäl sågning av Göran Perssons statssekreterare och allt-i-allo Lars Danielsson som JO i dag offentliggör.

I slutklämmen anser JO att Danielsson "försvårat den granskning som Katastrofkommissionen hade till uppgift att genomföra" om regeringens sätt att sköta tsunamikatastrofen.

Innan den slutklämmen raderas upp allt det som tidigare varit känt.

JO finner det "synnerligen anmärkningsvärt" att Danielsson till Katastrofkommissionen, och trots påstötningar, inte klarat upp frågan om hur det var med de telefonsamtal han redovisat som "viktiga" men som enligt UD:s kabinettssekreterare Hans Dahlgren aldrig ägt rum.

Och i den omdebatterade om än kanske inte särskilt relevanta diskussionen om huruvida han över huvud taget befann sig på Rosenbad den aktuella dagen säger nu JO att det elektroniska in- och utpasseringssystemet inte innehåller någon uppgift om Danielsson, men konstaterar samtidigt att det finns en viss möjlighet att ändå ta sig in eller ut.

I en del av sin slutkläm säger JO, att han "inte med stöd av utredningen kan göra gällande att Lars Danielsson uppsårligen inför kommissionen eller mig lämnat felaktiga upplysningar."

Att han lämnat felaktiga upplysningar torde vara alldeles uppenbart. Frågan är om han gjorde det "avsiktligt" eller inte.

Enligt min mening finns ingen annan rimlig förklaring än att han gjorde det avsiktligt. Ingenting i det som JO redovisar tyder på någonting annat, även om den alternativa förklaringen om omfattande och ihållande sinnesförvirring självfallet inte går att alldeles utesluta.

Själv känner jag dock inte till någonting som stöder teorin att Lars Danielsson lider av omfattande och ihållande sinnesförvirring. Således är det rätt uppenbart att de felaktiga uppgifter han alldeles uppenbart lämnat också lämnades felaktigt.

Men alldeles oavsett detta staplar JO kritik mot Danielsson, och sammanfattar således på det sätt jag citerade först.

Att smutsen nu stänker på Persson också är ofrånkomligt. Det var Göran Persson som genom allt detta höll Danielsson om ryggen. Och Danielsson gjorde självfallet allt detta för att skydda Persson.

Nu åker Danielsson bort, bort, bort - och Persson borde göra det också.

Och Barnens Bullbak!

För sent ser jag att även Maria Larsson i kristdemokraterna har tagit upp kyrkkaffets framtid, men till detta lagt även barnens rätt att baka bullar på dagis.

Hon efterlyser ett "bulluppror" i frågan.

Rent generellt är jag skeptisk till uppror. Sedan Gustav Vasa har det inte riktigt varit någon hit i Sverige.

Jag minns hur några vänstersvärmare försökte på studentkåren i Stockholm i slutet av 1960-talet. Det gick inte den gången heller.

Jag är helt och fullt -närmast fanatiskt - för barnens rätt att baka bullar på dagis.

Men först och främst tycker jag att vi skall uttömma alla den parlamentariska demokratins vägar för att få rätsida på frågan.

Upproret får vi nog diskutera senare.

Rädda Kyrkkaffet!

Valrörelsen har sina något större och sina något mindre frågor.

Vilken kategori frågan om rätten för det lilla kristna kaféet i Skännige att servera hembakade bullar tillhör får avgöras av var och en själv. En fråga är det i alla fall.

Min information i ärendet hänför sig till ett pressmeddelande på centerpartiets hemsida. Det förefaller inte som om de stora mediadrakarna riktigt tänt på dynamiken i storyn från Skänninge.

Men i grunden förefaller det mig vara en inte oviktig fråga.

Ett direktiv från EU har övertolkats och byråkratiserats av en svensk byråkrati inriktad på centralstyrning och likriktning. Så skall det inte behöva vara.

Nu har det tydligen ställts en fråga av Lena Ek i Europaparlamentet i ärendet.

Kyrkkaffet i Skännige förtjänar att räddas.

Konstigt att TV:s utfrågare inte tog upp saken med Göran Persson. Trots allt hade det varit viktigare än frågan om han stryker sina skjortor själv.

Definitivt Ingen Kioskvältare

Jag har nog aldrig tillhört dem som beundrat alla av TV:s partiledarutfrågningar.

När jag nu på distans nere i Slovenien - IT-utvecklingen har definitivt sina fördelar - tittar igenom utfrågningen av Göran Persson har jag ingen anledning att ändra på det omdömet.

I en värld av enorma förändringar och utmaningar, inte minst för en liten nation som Sverige, var denna utfrågning en uppvisning i nationellt navelskåderi.

Och perspektivet var snett, snett, snett.

TV:s sedvanliga snäva fördelningsperspektiv återkom ständigt, medan det förändringsperspektiv som omvandlar världen i övrigt var så gott som totalt frånvarande.

Och denna frånvaro av framtidsperspektiv blandades med en del renodlat trams på det sätt som tydligen anses vara en nödvändighet i TV. Huruvida Göran Persson stryker sina skjortor eller inte har faktiskt rätt föga med hur Sverige skall styras under de kommande fyra åren.

Jag tyckte nog att Persson med sin sedvanliga stil arbetade sig igenom den transportsträcka som utfrågningen var någorlunda hyggligt i rent teknisk bemärkelse. Utfrågarna bjöd knappast på någonting nytt, och Göran Persson gjorde det definitivt inte. Det var knappast någon kioskvältare i något avseende.

I den avgörande regeringsfråga som Persson absolut inte vill ge något besked om lyckades han ännu en gång komma undan med de standardformuleringar som inte innebär någonting alls. Något större försök att komma förbi dem gjorde utfrågarna knappast heller.

Han torde bättre än de flesta vara medveten om att hans svar inte var några svar - och det av den enkla anledning att han inte har några svar. Jag är övertygad om att han vet att antingen förlorar han valet omedelbart, eller så förlorar han den ensamma regeringsmakten därefter.

Inte mycket till politik, och inte mycket till regeringsalternativ.

Och inte mycket till utfrågning.,

Tre Veckor Kvar

I dag är det så tre veckor kvar till avgörandet den 17 september.

Upptaktsveckorna ligger bakom oss, och valrörelsen har börjat att få sin form. Det finns en svag men dock tendens till att de osäkra väljarna börjat att bestämma sig.

Det socialdemokratiska valmanifestet blev ett bidragsmanifest som även de egna tyckte var svagt vad gällde jobben. Och trots Göran Perssons motvilja mot att ändra kurs har det under de senaste dagarna gjorts vissa ansatser till att framstå som lite bättre på detta viktiga område.

Alliansmanifestet fick i allt väsentligt ett gott mottagande, och var i sanning ett historiskt dokument. Men bilden har komplicerats av vad som uppfattats som lite vacklande och komplicerade besked om hur det utlovade avskaffandet av fastighetsskatten skall gå till.

Det är ju ingen tvekan om att alliansen på denna punkt kommer att innebära en betydande skattesänkning, medan socialdemokraternas politik inte gör det. Men man har gjort det besvärligt för sig under det första året, och gjort det möjligt för media att vältra sig i tabeller om vem som vinna och vem som förlorar under just det året.

Ett taktiskt mindre briljant drag, får man nog säga.

Nu skiftar uppmärksamheten över till TV:s partiledarintervjuer. Ekots diton förändrade föga.

Göran Hägglund gjorde av allt att döma en utomordentligt bra TV-utfrågning. Och i kväll blir det viktigt hur Göran Persson uppfattas, även om han av erfarenhet är bra på att domptera TV:s utfrågare rätt hyggligt.

Men även om han gör bra ifrån sig har han nackdelen att komma rätt tidigt. Därefter följer tre ytterligare partiledare från alliansen som med all säkerhet kommer att markera enighet, medan miljöpartiet och vänstern ju knappast kommer att göra bilden av vänsterkoalitionen klarare.

Att opinionsundersökningar visat att striden blivit lite jämnare är inte förvånande. Men det är fortfarande alliansen som har den bästa situationen inför de tre veckor som nu återstår.

Europapolitiska Skiljelinjer

Den europapolitiska debatten i P1 innehöll ett och annat som inte saknade intresse - och den visade hur både viktiga och svåra en del av frågorna som ligger framför oss på detta område är.

Den viktiga frågan om kommande fördragsändringar - en ny och nedbantad version av författningsfördraget - flimrade förbi men kunde ha förtjänat en lite djupare debatt.

Allianspartierna var i alla fall eniga om att Sverige aktivt bör delta i den process som med all sannolikhet inleds 2007 och förs fram till ett avgörande under de därpå följande två åren. De kommer därefter att lägga fram resultatet för riksdagen för ratificering.

På den rödgröna kanten var det annorlunda.

Medan den socialdemokratiska inställningen var likartad allianspartiernas, kräve miljöpartiets Maria Wetterstrand antingen inget fördrag alls eller en folkomröstning om dess godkännande.

Det är mycket lätt att se de problem vänsterkanten kommer att få i denna fråga. En vänsterkoalitionsregering kommer att vara handlingsförlamad på grund av stark inre oenighet, och kommer näppeligen att kunna spela en aktiv roll i regeringsförhandlingarna om det kommande fördraget.

Och alldeles oberoende av detta riskerar soialdemokratin att slitas isär internt på frågan om en folkomröstning eller inte. Så var det ju på väg att bli innan det tidigare författningsfördraget föll i folkomröstningarna i Frankrike och Holland.

Åtskilligt annat av intresse passerade också förbi. Jag lämnar den djuplodande spritdebatten med dess ömsesidiga och i bägge fallen föga sanningsenliga anklagelser åt sidan. Jag noterade att i fråga om arbetsmarknaden och dess frihet var det även nu främst centerpartiet som stod för den öppenhetens linje som är den i längden enda rimliga.

Skillnaderna mellan de bägge regeringsalternativen fanns förvisso.

I sin slutminut talade Bo Ringholm om att värna "det bästa av Sverige" mot "det sämsta av Europa". Tjusig formulering, men avslöjar ju den i grunden defensiva inställning man har till det europeiska samarbetet.

Så Carl B Hamilton hade alldeles rätt när avslutade med att säga, att medan det ju fanns starka krafter på vänsterkanten som ville gå ur den Europeiska Unionen var alliansen enig om att vilja gå längre in i ett fördjupat, utvecklat och förbättrat samarbete.

Ett gott alliansargument

Finns IT i politiken?

Någon gång för länge sedan tillhörde IT de frågor som diskuterades när det i den politiska debatten talades om Sveriges framtid.

IT-kommissionen 1994 ses ännu i dag som internationellt banbrytande när det gällde att få upp allas ögon för alla de nya möjligheter som skulle komma att ligga i den nya utvecklingen.

Och under åren därefter berömde sig ofta även regeringen Persson för att vi låg i den tydliga framkanten av utvecklingen. Det rådde lite av en skönhetstävling i politiken i dessa frågor.

Men så är det sannerligen inte längre. Sverige sjunker successivt ner i de internationella tabellerna, och från regeringen hörs numera så gott som ingenting alls i dessa frågor.

Det instrument regeringen Persson under statsrådet Ulrica Messing haft i dessa frågor har varit den s k It-politiska strategigruppen. Den skulle åstadkomma alls som kunde åstadkommas.

Men det blev nu inte så mycket med den saken.

Computer Sweden har nu kommit över den granskning av gruppens verksamhet som man låtit ett utomstående konsultföretag utföra. Och det förefaller att vara något av en totalsågning av dess arbete.

Samtidigt som detta nu kommer ut i offentlighetens ljus kommer valrörelsens hitintills enda tydliga förslag på området.

Det är Stockholmsmoderaterna som i sitt valmanifest säger att "vi vill göra Stockholm till en s k hot spot, det vill säga att det skall vara möjligt att koppla upp sig trådlöst var man än befinner sig i staden. Vi vill möjliggöra ett trådlöst högkapacitetsnät i Stockholm. Vi vill inte skapa ett kommunalt monopol utan göra denna investering tillsammans med nya entreprenörer och små lokala företag."

Vad som egentligen menas med detta är inte alldeles klart, och det finns frågetecken som borde rätas ut, men det innebär i alla fall att det etableras en politisk vision om Stockholm som en stad på global framkant när det gäller utvecklingen på detta område.

Och det förtjänar en liten applåd.

Äntligen Europadebatt

Kom tillbaka från Balkan sent i går kväll, och hastade iväg till möjligheten att njuta några kräftor.

Från middag på terrasen på den mäktiga Kalemegdan-fästningen där Sava och Donau flyter samman till kräftornas glada visor i svensk skärgårdsmiljö.

Någon tidning försökte få mig att uttal mig om någonting de kallade "skandal" men som inte verkade uppfylla några rimliga krav på en sådan.

I morgon är det tre veckor kvar till avgörandet - och i dag blir det faktiskt en debatt om Europapolitiken.

Det är radions P1 som på Kulturhuset i Stockholm för samman bl a Gunnilla Carlsson från moderaterna, Carl B Hamilton från folkpartiet och den kände socialdemokratiske Europaministern Bo Ringholm.

Således i P1 lördag 26 augusti kl 13.05-14.30. Jag utgår från att det kommer att gå att ladda ner och lyssna på debatten också senare.

Hitintills är det bara Gunilla Carlsson som ägnat Europapolitiken någon större uppmärksamhet. Som en av de viktigaste frågorna under de kommande åren förtjänar den mer.

Göran Persson?

Vad gör egentligen Göran Persson?

I onsdags hade han ingen möjlighet att medverka i TV:s Valaktuellt.

Fair enough. Sådant händer. Det kunde finnas något annat i programmet bestämt sedan länge.

Men när jag söker efter information finner jag att hans nästa annonserade engagemang och framträdande är på måndag i Solna.

Måndag? Vad gjorde han på torsdagen bortsett från regeringssammanträde? Och fredag? Och lördag? Och söndag?

Trots allt är det ju valrörelse...

Men på måndag tar han sig i alla fall till Solna för att säga någonting.

Tills dess verkar han ha tagit ledigt. Sannolikt som förberedelse för den stora ledigheten...

Business En Icke-Affär

Det är bra att media håller ett vakande höga på politiker som annars skulle kunna ha en tendens att sätta sig på lite för höga hästar.

När t ex Aftonbladet kunde visa hur den numera semestrande med föga sanningssägande statssekreteraren i statsrådsberedningen Lars Danielsson flög världen runt i dyra regeringsplanet till kostnader som fick kungahuset och regeringen i övrigt att framstå som liftare var det en skandal.

Men nu försöker Expressen göra affär av att statsrådet Mona Sahlin åkt business class över Atlanten.

Jag tycker att det är självklart att statsråd skall åka business class. I grunden företräder de Sverige, och förväntas dessutom arbeta.

Viktiga Berlin

I dag noterar jag att Fredrik Reinfeldt ger sig iväg till Berlin fõr att träffa förbundskansler Angela Merkel.

Alldeles utomordentligt. Det är viktigt att ledande svenska politiker har goda förbindelser med Europas ledande kollegor.

Och just nu är nog Angela Merkel i topp på den listan.

Tony Blair kommer snart att lämna in, och i Frankrike blir det också skiften nästa år.

Men den stora koalitionen i Berlin sitter kvar tills 2009 - och är därmed Sverige kanske viktigaste samtalspartner i Europa. Inte minst är Berlin viktigt mot bakgrund av att Tyskland vid årsskiftet tar över ordförandeskapet i EU från Finland.

Så några timmar i Berlin är väl använd tid också mitt i en hektisk och viktig svensk valrölse.

Valextra om Alliansmanifestet

Det blev ett rätt intressant valextra om alliansmanifestet i TV i kväll.

Jag närmast ramlade baklänges i soffan utanför TV-studion när jag i slutet hörde hur Aftonbladets normalt genetiskt socialdemokratiskt trogna ledarskribent Lena Askling uttalade sin förvåning över att socialdemokraterna inte hade någon jobbpolitik - medan alliansen enligt hennes mening i alla fall hade en.

Jag är övertygad om att det satt rätt långt inne hos Lena Askling innan hon sade det.

Man anar den uppdämnda bitterhet som finns mot en socialdemokratisk partiledning som man uppfattar vara på fel kurs - eller som inte har någon kurs alls.

Själv hade jag strax innan detta att svara på frågor om likheter och skillnader mellan 1976, 1991 och nu.

Det gav mig anledning att innan programmet titta lite på siffror om hur statsbudgeten utvecklades kring regeringsskiften 1976 och 1991. Myten stämmer inte riktigt med verkligheten - framförallt kring 1991.

Åren 1990 och 1991 ökade de statliga budgetunderskotten mycket snabbt som en följd av att ekonomin i dess helhet störtdök.

Under året innan det blev borgerlig regering ökade statens budgetunderskott med ca en miljard kr i veckan - och Sverige förlorade ca 1 000 jobb i veckan under denna tid.

Det tog förvisso tid för vår borgerliga regering att vända den utvecklingen. Det fria fallet i statsfinanserna under 1990 och 1991 fortsatte under 1992 och en bit in i 1993. Bromssträckan var betydande - och det tillstötte ytterligare svårigheter på vägen med den dolda bankkrisen och den europeiska finanskrisen.

Men vände gjorde det. Året innan socialdemokraterna tog över ansvaret minskade det statliga budgetunderskottet med mer än en miljard kr i veckan.

Det var så det var.

Och Värnskatten Också!

Jag var lite orolig över att inte hitta någonting alls om avskaffande av värnskatten i alliansmanifestet.

För mig är det lite av en moralisk fråga att ingen skall behöva betala mer än hälften av en inkomstökning i skatt.

På den punkten ser jag gärna att Kjell-Olof Feldts politik åter snart blir Sveriges.

Men i Lars Leijonborgs nyhetsbrev läser jag nu detta:

"En formulering liknande den i Bankerydsöverenskommelsen togs med i valmanifestet som innebär att ambitionen är att avskaffa värnskatten under mandatperioden. De tankar som har luftats inom alliansen att prioritera ner avskaffandet av värnskatten avspeglas inte i manifestet. Det tror jag är bra för Sveriges konkurrenskraft i en alltmer globaliserad värld."

Och den bedömningen delar jag helt.

Vi lever i en tid av accelererande globalisering. Då kan vi inte straffa bort någon del av det kunnande och den kompetens som vi så väl kommer att behöva.

Starka Ställningstaganden

Långa valmanifest kan ha sina risker att producera. Den litterära kvaliteten lämnar stundtals ett och annat övrigt att önska.

Och ibland kommer det oväntade ställningstaganden.

Min favorit ur årets socialdemokratiska manifest är denna mening:

"Tänderna tillhör kroppen."

Därmed tar socialdemokratin bestämt avstånd från alla dem som hävdar att tänderna inte tillhör kroppen. Det känns skönt. En klar frontlinje i debatten.

Och min favorit hitintills ur alliansmanifestet är denna mening:

"En tillgänglig polis i hela landet är avgörande för att förhindra och utreda brott."

Jo, men det finns väl en risk att det kommer att bli lite väl svettigt för honom eller henne.

Lars-Åke Nilsson

Mitt under en jäktig dag var både utrikesminister Jan Eliasson, jag själv och något av gräddan av svensk diplomati under ett antal decennier i dag på seneftermiddagen på bokförlaget Atlantis i Stockholm när boken "Envoyén från Eslöv - Lars-Åke Nilsson" presenterades.

Utrikespolitiken tillhör inte valdebattens trätofrågor, men vikten av en fast och kunnig hand i utrikes- och säkerhetspolitiken råder det nog inget tvivel om.

Lars-Åke Nilsson var den kanske briljantaste diplomaten i sin generation, och kom att bli mycket betydelsefull inte minst som kabinettssekreterare under den borgerliga regeringen 1991 - 1994.

Och det var förvisso en utrikespolitiskt mycket laddad tid, vilket delvis belysts i andra böcker av Lars Fredén och Henrik Liljegren.

Nu utkommer således Ingemar Lindahls och Ingmar Lindmarkers bok om Lars-Åke Nilsson. Den blir min litteratur på planet till Belgrad i morgon förmiddag.

Allians eller Kris?

Två besked har getts i den politiska debatten i dag.

Det första är att de fyra borgerliga partierna för första gången i historien presenterar ett gemensamt valmanifest.

Med sina 30 sidor (!) ger det svar på åtskilliga frågor, men med naturnödvändighet inte på alla. Familjepolitiken återstår t ex.

Det andra är att miljöpartiet inte tänker acceptera att socialdemokraterna sitter kvar i en minoritetsregering om vi får en parlamentarisk situation liknande den som 2002 års val ledde till.

Inför det valet sade miljöpartiet samma sak - men bytte sedan fot och lät Persson hållas. De kunde då ha tvingat fram en regeringsbildningsprocess som med betydande sannolikhet hade lett till en rödgrön majoritetsregering.

Nu säger Maria Wetterstrand med viss kraft att det beteendet kommer man inte att upprepa:

"En gång kan man kanske bli ursäktad att man gjorde något annat än vad man sa. Men gör man det en gång till, då tror jag att det är väldigt svårt att återvinna det förtroendet igen."

Och så är det alldeles säkert. Det skulle helt enkelt inte gåb för miljöpartiet.

Om Maria Wetterstrand inte ljuger med hela sin kropp och själ - vilket om inte annat den politiska logiken talar starkt emot - så innebär detta att den strategi som Göran Persson försökte försvara för att klara sig fast i Rosenbad helt enkelt inte finns.

Skulle vi nu få ett valresultat liknande 2002 så skulle Göran Persson få avgå - antingen direkt eller efter ett misstroendevotum - för att ge plats för en formell regeringsbildningsprocess.

Och med alla rimliga mått mätt är det så det skall gå till efter val i en parlamentarisk demokrati som vår.

Den processen skulle i det läge som då uppstår med största sannolikhet resultera i en rödgrön koalition - eller en rödgrön kris så allvarlig att den skulle leda till en rödgrön krasch.

Det är där vi har det verkliga och faktiska alternativet till alliansen.

Föga debatterat - men det är så det är.

Enda Europatalet Hitintills

Nu finns denna valrörelsens hitintills enda anförande om den viktiga Europapolitiken - av moderaternas Gunilla Carlsson - också tillgängligt på nätet.

Utomordentligt. Viktiga frågor måste ha en plats i en valrörelse. För partierna handlar det närmast om en demokratisk skyldighet.

Sedan är det bara att hoppas att Gunilla Carlsson inte blir ensam i denna valrörelse med att ta upp dessa frågor.

Historiskt Alliansmanifest

I dag drar det ihop sig till presentation av alliansens valmanifest. Jag har i alla fall blivit tillfrågad om att delta i Aktuellt:s Valextra i kväll för att ge lite perspektiv på saken.

Och det är en alldeles unik händelse.

Inför det val 1976 som ledde till regeringsskifte var det bara med de yttersta ansträngningar möjligt att en enda gång få de då tre borgerliga partiledarna Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman och Per Ahlmark på samma bild.

Men den bilden hade nog sin betydelse. Lördagen före valet var den en stor nyhet. Men att offentligt deklarera någon gemensam politik var inte att tänka på.

Före valet 1991 var läget i dessa avseenden betydligt mycket bättre - men inte problemfritt.

Då hade moderaterna och folkpartiet lagt fram det gemensamma programmet Ny Start för Sverige, och det kom också att spela en väsentlig roll i det årets valrörelse och valresultat.

Men programmet hade sina begränsningar.

Att det var koncentrerat kring det som hade med den ekonomiska utvecklingen att göra var naturligt och nödvändigt i den situation som då rådde. Den socialdemokratiska regeringen hade ju så uppenbart förlorat kontrollen i sitt hoppande från det enda krisprogrammet till det andra, och alla kurvor i ekonomin pekade allt brantare åt fel håll.

Och i allt väsentligt var det också ett mycket bra program vi lade fram.

Men centern hade sina svårigheter, och kunde därför knappast vara med. De hade fortfarande en viss osäkerhet i Europapolitiken, och en tydligt avvikande åsikt när det gällde energipolitiken.

På våren i riksdagen enades de tre partierna dock och gemensamma dokument som i alla väsentliga frågor anslöt till de riktlinjer vi hade lagt fast i Ny Start för Sverige. Och till dessa anslöt sig då de kristdemokrater som då ju inte fanns representerade i riksdagen.

Men något tal om att skriva ett heltäckande valmanifest för alla de tre eller fyra partierna var det sannerligen inte. Det hade knappast varit möjligt.

Utvecklingen inför valen 1994, 1998 och 2002 har sedan dess varit lite stapplande. Men inför varje val har de borgerliga partierna var och en för sig presenterat sina manifest.

Inför valet 1998 talade vi om en "allians för jobb". Då som nu var det tydligt att det var frågan om jobb och företagande som var den viktigaste, och att den socialdemokratiska politiken inte skulle klara av de uppgifterna.

Men även om de politiska riktlinjer vi då presenterade var bra - i allt väsentligt finns de ju där fortfarande - hade de sina begränsningar. Centern hade agerat stödparti åt socialdemokraterna åren innan, och det innebar att de inte kunde gå med på en hel del där de låst upp sig. Trovärdigheten i den samlade borgerliga fronten påverkades dessutom negativt av detta.

Nu är det radikalt annorlunda och radikalt nytt.

Och det är så annorlunda att i alla fall moderaterna beslutat sig för att inte presentera något eget valmanifest alls. Alliansen är allt.

Om detta är så klokt kommer säkert att diskuteras. Det handlar ju dock om fyra självständiga partier med historiskt lite olika profiler, förankringar och accenter. Andra kan se det som en svaghet - jag tycker att det också kan ses som en styrka.

Och det kan också diskuteras hur detaljerat man bör lägga fast en regeringspolitik före ett val som ju handlar om en rätt lång mandatperiod där mycket kommer att hända. Ett val skall snarare handla om politikens inriktning och stötkraft än om alla administrerandets detaljer.

Men hur man klarar den balansgången får vi se senare i dag.

Ett historiskt mycket betydelsefullt steg är det som tas.

Jobb, Jobb, Jobb

Tillbaka från min snabbtur till Paris för olika globala Internet-frågor. Allt i världen är inte svensk valrörelse.

Om här noterar man snabbt, att om man bortser från krumelurerna kring fastighetsskatten så är det alldeles tydligt att det är jobben som hitintills är valrörelsens stora och avgörande fråga.

Jag ser att både Göran Persson och Hans Karlsson också i dag sänder ut den ena bulletinen efter den andra om att antalet jobb nu ökar mycket markant.

Jag har inte tittat på siffrorna i detalj, men de har säkert i huvudsak rätt i sina påståenden.

Om inte jobben ökar i en situationen där världsekonomin nästan ryter av tillväxt, då rubrikerna talar om ny tillväxt i Euroländerna och då alla instrument ställts in på expansion också i Sverige vore det mer än märkligt - det vore katastrofalt.

Men problemet är ju den mer långsiktiga utveckling som ju gjort att vi hamnat på nivåer på sysselsättningen som är för låga.

Jag klippar dessa siffror ur en sammanställning som Johnny Munkhammar gjort:

Ungdomsarbetslösheten i Sverige var 2005 cirka 22 procent, sjätte högst bland EU:s 25 medlemsländer. Den har fördubblats på fem år. I Nederländerna, Irland och Danmark är den 7-8 procent.

Sysselsättningen bland unga (16-24 års ålder) sjönk med cirka 7 procent mellan år 2000 och 2005. Samma period ökade antalet förtidspensionerade under 30 års ålder från cirka 13 000 till 22 000.

Med varje rimligt mått mätt måste detta betecknas som ett misslyckande - och det rimliga är att politiken med stor tydlighet inriktas på att skapa bättre förutsättningar för nya jobb och nya företag.

Att som Persson och Karlsson bara säga att allt kommer att lösa sig med konjunkturen räcker inte. Förr eller senare viker varje konjunktur. Det finns de som är rädda för en avmattning i både den amerikanska och europeiska ekonomin redan nästa år, och då riskerar de svenska siffrorna att påverkas mycket snabbt.

Därför måste politiken läggas om.

Den saken borde det inte vara så svårt att inse.

Men problemet är att socialdemokraternas politik är fastlåst av särintressen för vilka de arbetslösas intressen inte är det styrande.

Modige Maud

Jag har inte hunnit lyssna på Maud Olofssons utfrågning i P1, men att döma av Ekots sammanfattning fortsatte hon att framstå som den som kanske tydligast vågar ifrågasätta etablerade sanningar.

Utmärkt. Det behövs mer av det i den politiska debatten.

Och jag råkar dessutom tro att hon har alldeles rätt i det hon säger på de punkter som nu leder till kontrovers.

Skall vi verkligen få fart på möjligheten till nytt företagande och nya jobb i Sverige krävs det faktiskt åtgärder.

Onödig Arrogans

Med viss rätt var Göran Persson i P1 i går lite ironiserande över den utrikespolitiska frågesporten som går ut på att testa kunskaper om vilka som sitter i olika utländska regeringar.

Men det innebär inte att man behöver vara så raljant mot andra länder som han var.

Vad gällde de som sitter i ryska regeringen förklarade han att han "inte brytt mig om att lära mig dessa."

Jag ser inget skäl till varför han skall förväntas kunna sex ledamöter av den ryska regeringen. Men att säga att man "inte bryr sig om" saken sänder en signal av arrogans som är onödig.

Värre blev det när han sedan volonterade att det säkert varit 18-20 premiärministrar i de baltiska länderna under han tid. Med detta ville han säga att han inte hade någon som helst anledning att hålla reda på namnen på de som nu leder regeringarna i Tallinn, Riga och Vilnius.

Också det lite i arrogantaste laget för att vara alldeles bra. Och sänder alldeles fel signal till länder som är betydelsefulla samarbetspartners för Sverige inte minst i EU.

Så lite mindre av arrogans gentemot andra länder skulle inte skada.

"Politikens Verkningskrets"

På ett plan ner till Paris passade jag på att mer noggrant lyssna igenom vad Göran Persson hade att säga i P1:s partiledarutfrågning.

Under en lång stund försökte han avvärja en serie frågor om olika samhällsförhållanden med att "politikens verkningskrets" har blivit avsevärt mindre under det senaste decenniet. Därmed, menade han, kunde han och socialdemokraterna inte göras ansvariga för saker och ting på samma sätt som förr.

Det är onekligen sant att den nationella politikens villkor förändras på ett dramatiskt sätt under de senaste decennierna.

Vi har rivit gamla barriärer vid de gamla nationsgränserna, avreglerat område som tidigare var totalreglerade, gått med i den Europeiska Unionen och allt mer blivit en del av en värld kännetecknad av en accelererande globalisering.

På ett annat ställa i utfrågningen talade Göran Persson om "den klassiska svenska utrikespolitiken". Men på ett än tydligare sätt än att denna förändrats, har förvisso förutsättningarna för den "klassiska socialdemokratiska inrikespolitiken" förändrats.

Klassisk socialdemokratisk politik går mentalt ut från att man kan sitta på statsapparatens topp och successivt lägga samhället tillrätta efter någon typ av i förväg uppgjord plan. Staten eller det offentliga går under beteckningen "samhället".

Men nu har samhället genom avregleringar, öppnare gränser, den Europeiska Unionen och den accelererande globaliseringen i många avseenden fått nya möjligheter, och det medför att statens roll måste bli en annan.

Att säga - som Göran Persson gör - att politikens "verkningskrets" har krympts är i strikt mening knappast rätt. Politiken kan inte styra och ställa som förr. Den kan knappast ha ambitionen att administrera samhället.

Men politiken förblir viktig - om än med en gradvis förändrad roll.

Sverige har blivit en kommun i världen, och politikens uppgift blir inte minst att se till att förutsättningarna hos oss är sådana att vi attraherar och stimulerar den kreativitet, det företagande, den kunskap och det kapital som krävs för att vi skall hävda oss i framkanten av den globala utvecklingen.

Den uppgiften är förvisso inte oviktig, men den är på många sätt mycket annorlunda den uppgift som föresvävade mer gammaldags socialdemokratisk politik.

Den ställer krav på ett förändrat synsätt. Att socialdemokraterna skulle klara av den förändringen fullt ut är intill ytterlighet tveksamt - och därtill kommer den koalition de måste vara en del av.

Då är alliansens förutsättningar klart bättre - utan att för den skulle säga att de i allt har insett den förändrade politiska uppgiften i denna förändrade tid.

Dimmor om RödGröna Koalitionen

I radions partiledarutfrågning i dag gjorde Göran Persson allt han kunde för att komma undan regeringsfrågan, och det skall sägas att P1:s utfrågare inte ansträngde sig påtagligt mycket för att han inte i viss mån skulle lyckas med det.

Påmind om sina tidigare uttalanden om att samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet inte längre fungerar, sade han:

"Det betyder inte att man inte kan renovera modellen. Jag kan tänka mig att fördjupa och utveckla det ytterligare, och jag kan också tänka mig att vi vidgar det till andra partier."

Förvisso skulle det vara intressant att få närmare besked om vad en "renoverad" rödgrön modell med ett "fördjupat och utvecklat samarbete" skulle innebära.

I formuleringen ligger ju erkännandet att den gamla modellen inte kommer att kunna fungera längre, och att alternativen för en socialdemokrati som vill sitta kvar i regeringsställning därmed antingen är en fördjupad rödgrön modell eller ett samarbete med "andra partiet."

I det senare ligger alldeles säkert den gamla förhoppningen om att ett eller annat borgerligt parti skulle vara intresserat av att bli stödparti till socialdemokraterna. Centern fungerade ju i betydande utsträckning i den rollen under åren mellan 1995 och 1998.

Men i dag vet alla - inte minst Göran Persson - att den möjligheten inte finns.

Och därmed handlar det faktiskt om någon typ av rödgrön koalition som på ett eller annat sätt tillgodoser de krav som såväl vänsterpartiet som miljöpartiet har.

Jag är alldeles övertygtad om att detta är en utveckling som Göran Persson skyr som pesten, men de parlamentariska realiteterna kommer han inte att komma undan.

Valet står mellan en relativt väl formerad och definierad allians och en ytterligt oklar rödgrön koalition - som dessutom ses med tydlig ovilja av de som skulle delta i den.

Det hade inte skadat om Ekots utfrågare hade ansträngt sig lite mer för att få besked på den punkten.

Att Göran Persson inte kunde namnge sex ministrar i den ryska regeringen - och glömt bort namnet på den ryska statsministern - är trots allt av mer begränsat intresse.

Hur Stort Blir Nederlaget?

Det ser riktigt ordentligt illa ut för socialdemokraterna i denna valrörelse - och det i synnerhet om man anlägger det lite längre perspektivet.

Under åren mellan 1930 och 1991 hade socialdemokraterna alltid över 40% av rösterna i riksdagsvalen. Vid något tillfälle - i modern tid endast 1968 - var man t o m marginellt över 50%.

T o m när man förlorade makten i det historiska valet 1976 lyckades man samla 42,7% av rösterna. Det sågs dock som ett synnerligen uselt resultat för dem - med den tidens mått mätt.

Men sedan 1990 har det varit annorlunda. Valet 1991 var det första sedan 1930-talet när man fick ett resultat under 40% - man slutade då på 37,7%. Det var en 5 procentenheter svagare socialdemokrati som förlorade makten 1991 i jämförelse med den som hade gjort det 1976.

Ser vi på opinionsundersökningarnas långsiktiga kurvor är det under andra delen av 1980-talet som socialdemokraterna böjer av nedåt rejält och sjunker under 40%-nivån.

Man repade sig genom sin hejdlösa opportunism och överbudspolitik under den ekonomiska krisens år under början av 1990-talet, men den glädjen blev rätt kortlivad. Från mitten av 1990-talet är man tillbaka där man hamnade från mitten av 1980-talet.

I inledningen till årets valrörelse ger de olika opinionsinstituten socialdemokraterna ett stöd på 34 - 35%. Det är en bra bit under de 39,9% som man fick vid det senaste valet 2002.

Sannolikheten för att man under denna valrörelse skulle lyckas att klamra sig upp till ett resultat i närheten av det man klarade 2002 får nog bedömas som påfallande liten. Själva klarar man det knappast - det skulle krävas ett rejält haveri för alliansen eller någon externt faktor för att det skulle vara möjligt.

Därmed är det överväldigande sannolikt att detta Göran Perssons sista val kommer att leda till att socialdemokratin förlorar stöd.

Den stora frågan är hur mycket man kommer att förlora.

Skulle det bli ett valresultat på den nivå som opinionsinstituten registrerar just nu så är det ett i historiskt perspektiv katastrofalt resultat.

Det skulle i så fall vara det sämsta riksdagsval som socialdemokraterna gjort sedan vårvalet 1914 (!).

Och det var ju rätt länge sedan.

Den som är intresserad av de långa trenderna i politiken som de kommer till uttryck i valresultaten rekommenderas ett besök på SCB:s hemsida med valresultat sedan 1910.

Jag tror inte att det är en sida som Göran Persson just nu är så förtjust i.

Allians eller Koalition?

Det tillhör väl inte vanligheter att det står alltför begåvade saker just på valaffischer. Deras funktion är en annan.

Men när jag just cyklade förbi en enstaka affisch som FI - Feministiskt Initiativ - hade satt upp fann jag faktiskt någonting värt att återge.

De konstaterade att valet står mellan "allians" och "koalition" - och lade självfallet till att i bägge fallen lär det bli en man som blir statsminister.

Men det viktiga är konstaterandet att alternativet till den hyggligt väl formerade och definierade alliansen är en i högsta grad odefinierad och osäker koalition.

Det är otänkbart att en socialdemokrati som hamnar kring 35% av rösterna skulle kunna fortsätta att regera i minoritet. Jag ser att såväl vänsterpartiet som miljöpartiet gjort klart att det inte kommer att komma ifråga fyra år till.

Och därmed måste det - om de tillsammans skulle få en majoritet i riksdagen - bli en koalition.

Jag skulle tro att socialdemokraterna kommer att göra allt vad som över huvud taget går att göra för att undvika den situationen. Göran Persson är ingen stor vän av delad makt. Men i slutändan kommer de att tvingas att acceptera en koalition.

Det är högtst rimligt att media och andra i valrörelsen begär besked av alliansen om inriktningen på den politik de avser att föra under de kommande fyra åren.

Men det är minst like rimligt att man också begär besked om vad alternativet i form av en koalition kommer att innebära och vilken politik som skulle komma att föras.

Allians eller koalition?

Parlamentariskt är det detta som valet handlar om. Och det borde återspeglas mer också i valdebatten.

Finns Europa?

Det är kanske för mycket begärt att det skall bli så mycket av diskussion om Europapolitiken i valrörelsen, men jag vidhåller dock att partierna har något av en demokratisk skyldighet att i alla fall redovisa sin politik för de kommande åren.

Nu har jag dock nåtts av information om att moderaternas Gunilla Carlsson på tisdag skall hålla ett anförande om partiets - och förhoppningsvis alliansens - Europapolitik.

Klocken 17:00 på Dansens Hus mitt på Gustaf Adolfs torg i Stockholm.

Själv har jag tyvärr inte möjlighet att vara där - jag måste på ett möte om globala Internet-frågor i Paris - men kommer säkert att återkomma med en kommentar till vad som sägs.

Platt Fall För Manifestet

Jag vet inte om det valmanifest som socialdemokraterna publicerade i går fredag var spå mycket vare sig bättre eller sämre än vad de brukar åstadkomma.

Det var påfallande traditionellt. Lite löften här, och lite bidrag där. De vanliga honnörsorden. Inte mer. Inte mindre.

Men det som var dramatiskt annorlunda var det mottagande som manifestet fick. Och mottagandet visar att socialdemokraterna inte längre verkar vara i harmoni med den politiska stämningen i landet.

Alla löften verkade falla platt till marken inför det som uppfattades som en oförmåga eller ovilja att komma med förslag som verkligen skulle skapa bättre förutsättningar för nya jobb.

I stället blev förslaget om höjt tak i arbetslöshetsersättningen något av en symbol för att man hellre satsade på att låta folk förbli arbetslösa än på att verkligen få fram jobb.

Göran Persson hade alldeles uppenbart räknat med att sysselsättningsfrågan inte skulle bli så stor när ekonomin går så bra som den gör. Just nu ökar faktiskt sysselsättningen.

Men det var uppenbarligen en felbedömning. Han missade någonting när han vandrade längs Drottninggatan eller besökte sågen i Vingåker. Det finns en genuin oro inte minst för att alltför många unga människor har svårt att få jobb.

Och ett socialdemokratiskt valmanifest som inte fångar upp den oron blir ett misslyckande.

Så var det i alla fall i går.

Bilden etablerades - i alla fall preliminärt - att om man vill ha mer bidrag i Sverige skall man rösta med socialdemokraterna, men om man vill ha mer jobb skall man rösta med alliansen.

Både 1976 och 1991 hade borgerligheten större trovärdighet än socialdemokraterna i sysselsättningsfrågan, och det ledde bl a till att socialdemokraterna fick svårigheter att mobilisera.

Nu verkar det som om Göran Persson med ett felkalibrerat valmanifest håller på att skapa samma situation.

Och då kommer resultatet också att bli detsamma - regeringsskifte.

Sanningen om 1968

I P1:s i övrigt förträffliga program Gomorron Världen spekulerades i dag över den roll som utrikespolitiken kan tänkas spela i valrörelsen.

Tesen var att den inte spelar så stor roll.

Som undantag angavs 1968, med Erlanders reaktion på Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien den 21 augusti, och för att belysa tesen ytterligare spelade man upp Olof Palmes uttalande om ”diktaturens kreatur.”

Att den sovjetiska invasionen 1968 medverkade till att socialdemokraterna vann sin största valseger under efterkrigstiden är alldeles klart.

Men hur det skedde tillhör de smutsigare delarna av socialdemokratins i dessa avseenden rätt smutsiga historia.

Under sommaren hade inte minst den dåvarande folkpartiledaren Sven Wedén varnat för olika sovjetiska åtgärder mot de tjeckoslovakiska frihetssträvandena. Han ville att Sverige skulle höja upp sin stämma och varna.

Men detta avvisade regeringen Erlander bestämt. När Tage Erlander tog emot den dåvarande sovjetiske regeringschefen Alexej Kosygin på Harpsund mot slutet av juli avvisade han i stället alla tankar i denna riktning, och förklarade att det inte fanns någon anledning att misstro Moskva.

Från Harpsund flög Kosygin direkt till Warszawa och ett möte med östpaktsledarna som levererade det ultimatum som inom mindre än en månad skulle leda till invasionen. Men inte ens detta fick den svenska regeringen att vakna.

När så invasionen kom natten mellan den 20 och 21 augusti var det alldeles uppenbart att den svenska regeringen gjort en allvarlig utrikespolitisk felbedömning. Sven Wedén hade haft rätt – och Tage Erlander hade haft fel.

Det var då socialdemokraterna hävdade att de haft superhemliga skäl för sin ståndpunkt, och viftade men en hemlig UD-rapport i en snabbt igångdragen kampanj mot Sven Wedén.

Det tog till efter det borgerliga regeringsskiftet 1991 innan rapporten från Sveriges dåvarande ambassadör i Belgrad Agda Rössel offentliggjordes och kunde läsas av en vidare krets. Självfallet innehöll den ingenting av det som man hade sagt i valrörelsen 1968.

Den var bara någonting man tog till i den djupt oärliga svartmålningskampanj mot Sven Wedén som man drog igång för att dölja sin egen massiva felbedömning.

Kortsiktigt lyckades operationen, men eftersmaken var djupt bitter hos många.

T o m den annars mycket partilojale Olle Svenning skrev i Aftonbladet bara för några år sedan, att "i valet 1968 krossades Wedén, dessvärre ganska ohederligt, av Tage Erlander och Torsten Nilsson. Wedén hade, tidigare än andra, förstått och dessutom talat om att Sovjet skulle invadera Tjeckoslovakien. Därför beskrevs han som en säkerhetsrisk."

Även efteråt intog socialdemokraterna en relativt mjuk linje mot den sovjetiska s k normaliseringspolitiken i Tjeckoslovakien. Olof Palmes uttalande kom inte mindre än sju år senare våren 1975 – då hade den s k normaliseringen i alla viktiga avseenden redan fullbordats.

Det är sanningen om det som hände i och kring valrörelsen 1968.

En socialdemokratisk regering som gjorde allvarliga utrikespolitiska felbedömningar – och sedan med djupt lögnaktig svartmålning försökte att klara sig ur konsekvenserna.

Att det lyckades tillhör tyvärr också historien.

Öppenhetens Maud

Det var förvisso en händelse värt att notera när Dagens Nyheter i sin huvudledare den 5 augusti lovprisade centerpartiet och Maud Olofsson.

Men det finns skäl för lovorden.

På ett antal viktiga punkter har Maud Olofsson visat att hon inte är rädd att sticka ut huvudet även om den konventionella visheten sagt att det är farligt att göra det.

DN nämner två sådana tillfällen, och jag håller med i bägge fallen.

Det första var när det var hon som tydligast höjde fanan mot Göran Perssons tal om ”social turism” när han vill stänga Sveriges arbetsmarknad för medborgarna i de nya EU-länderna.

Den striden vann Maud efter det att andra kom efter. Socialdemokraterna förlorade voteringen i riksdagen.

Det andra tillfället är mer framåtsyftande och handlar om hennes vilja att reformera arbetsrätten i dansk riktning för att på det sättet göra det lättare inte minst för mindre företag att anställa ungdomar.

I Danmark är ungdomsarbetslösheten ca hälften av vad den är i Sverige.

Men i Sverige rasar LO mot förslaget, socialdemokraterna hänger med och andra hukar sig. Utom centern och Maud Olofsson.

Så DN har rätt. Det behövs en stark Maud i alliansen om den skall kunna reformera Sverige.

Vänsterns Nya Murar

Mitt i sommarvärmen skrev jag några rader i SvD om vänsterpartiet och Europapolitiken:

På något sätt snubblade jag över den valplattform som våra inhemska senkommunister nu försöker att föra till torgs. Och bläddrade förbi den inhemska populismen till det som möjligen kunde finnas av Europapolitik.

I det vi hitintills sett av valrörelse sägs nästan ingenting alls om Europapolitiken. Det är illa. Demokrati handlar också om förberedelser inför framtidens vägval.

Vad senkommunisterna har att säga om Europa är häpnadsväckande reaktionärt.

Egentligen är det bara två saker. Att Sverige lämna Schengensamarbetet med dess möjligheter att resa fritt över gamla gränser och att den Europeiska Unionen ”måste upplösas.”

Det är politiken. Varken mer eller mindre.

För ett parti som genom sin dunkla historia aldrig vågade sig ens i närheten av ett krav på att Sovjetunionen skulle ”upplösas” är det onekligen ett djärvt drag.

Nåväl, det man kräver är ”ett i grunden annorlunda europeiskt samarbete”. Att man inte ger ens en antydan om vad detta skulle kunna innebära förvånar föga, men kravet på att Sverige skall lämna Schengen-samarbetet ger dock lite kött på benen.

Det är de öppna gränserna, den fria handeln och den nya rörligheten som man inte vill ha. Man riktigt hör ljudet av de annalkande cementblandarna i valplattformens formuleringar.

Det parti som nu vill avskaffa Schengensamarbetet är det parti som aldrig krävde att Berlinmuren skulle rivas. Lars Ohly kan anklagas för mycket - men inte för brist på politisk konsekvens.

I vänsterns Europa finns inte längre lågprisflygets möjligheter, de öppna gränsernas självklarhet eller den prispressande konkurrensens makt för konsumenter. I stället skall det krävas pass och tillstånd och fordras regleringar och kontroller. De gamla monopolistiska priserna kommer tillbaka.

Till taggtråd på Öresundsbron tror jag knappast att det kommer att gå. Men att en politik formad av dem som förr alltid kämpade mot bron - men aldrig mot taggtråden! – skulle föra oss bort från mycket av den frihet över gränserna de senaste decennierna gett råder det tyvärr ingen tvekan om.

Ty i kravet på att Europeiska Unionen skall ”upplösas” ligger alldeles säkert kravet på att den inre marknaden med dess fria rörlighet för individer, varor, tjänster och kapital skall skrotas.

Och då handlar det faktiskt om att resa nya murar i Europa.

Sannolikheten för att Lars Ohly och hans kamrater som skall få genomslag för denna politik är självfallet ytterligt liten. Inte minst i de länder som intill för inte så länge sedan styrdes av hans partikamrater är stödet för varje tanke i denna riktning gränsande till obefintligt.

Men därmed inte sagt att deras politik inte skall tas på allvar. Varje riksdagspartis valplattform förtjänar att tas på allvar.

Om dåraktiga idéer inte bekämpas riskerar de förr eller senare att vinna mark. Det öppna samhällets och det öppna Europas fiender får inte negligeras.

Inför höstens avgörande är det också viktigt att förhindra att de nya murarnas män i den rödgröna rörans halvkoalition smutsar ner den politik för ett öppet Europa som jag tror att den alldeles överväldigande delen av vårt land vill ha.