Sanningen om 1968
I P1:s i övrigt förträffliga program Gomorron Världen spekulerades i dag över den roll som utrikespolitiken kan tänkas spela i valrörelsen.
Tesen var att den inte spelar så stor roll.
Som undantag angavs 1968, med Erlanders reaktion på Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien den 21 augusti, och för att belysa tesen ytterligare spelade man upp Olof Palmes uttalande om ”diktaturens kreatur.”
Att den sovjetiska invasionen 1968 medverkade till att socialdemokraterna vann sin största valseger under efterkrigstiden är alldeles klart.
Men hur det skedde tillhör de smutsigare delarna av socialdemokratins i dessa avseenden rätt smutsiga historia.
Under sommaren hade inte minst den dåvarande folkpartiledaren Sven Wedén varnat för olika sovjetiska åtgärder mot de tjeckoslovakiska frihetssträvandena. Han ville att Sverige skulle höja upp sin stämma och varna.
Men detta avvisade regeringen Erlander bestämt. När Tage Erlander tog emot den dåvarande sovjetiske regeringschefen Alexej Kosygin på Harpsund mot slutet av juli avvisade han i stället alla tankar i denna riktning, och förklarade att det inte fanns någon anledning att misstro Moskva.
Från Harpsund flög Kosygin direkt till Warszawa och ett möte med östpaktsledarna som levererade det ultimatum som inom mindre än en månad skulle leda till invasionen. Men inte ens detta fick den svenska regeringen att vakna.
När så invasionen kom natten mellan den 20 och 21 augusti var det alldeles uppenbart att den svenska regeringen gjort en allvarlig utrikespolitisk felbedömning. Sven Wedén hade haft rätt – och Tage Erlander hade haft fel.
Det var då socialdemokraterna hävdade att de haft superhemliga skäl för sin ståndpunkt, och viftade men en hemlig UD-rapport i en snabbt igångdragen kampanj mot Sven Wedén.
Det tog till efter det borgerliga regeringsskiftet 1991 innan rapporten från Sveriges dåvarande ambassadör i Belgrad Agda Rössel offentliggjordes och kunde läsas av en vidare krets. Självfallet innehöll den ingenting av det som man hade sagt i valrörelsen 1968.
Den var bara någonting man tog till i den djupt oärliga svartmålningskampanj mot Sven Wedén som man drog igång för att dölja sin egen massiva felbedömning.
Kortsiktigt lyckades operationen, men eftersmaken var djupt bitter hos många.
T o m den annars mycket partilojale Olle Svenning skrev i Aftonbladet bara för några år sedan, att "i valet 1968 krossades Wedén, dessvärre ganska ohederligt, av Tage Erlander och Torsten Nilsson. Wedén hade, tidigare än andra, förstått och dessutom talat om att Sovjet skulle invadera Tjeckoslovakien. Därför beskrevs han som en säkerhetsrisk."
Även efteråt intog socialdemokraterna en relativt mjuk linje mot den sovjetiska s k normaliseringspolitiken i Tjeckoslovakien. Olof Palmes uttalande kom inte mindre än sju år senare våren 1975 – då hade den s k normaliseringen i alla viktiga avseenden redan fullbordats.
Det är sanningen om det som hände i och kring valrörelsen 1968.
En socialdemokratisk regering som gjorde allvarliga utrikespolitiska felbedömningar – och sedan med djupt lögnaktig svartmålning försökte att klara sig ur konsekvenserna.
Att det lyckades tillhör tyvärr också historien.
Tesen var att den inte spelar så stor roll.
Som undantag angavs 1968, med Erlanders reaktion på Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien den 21 augusti, och för att belysa tesen ytterligare spelade man upp Olof Palmes uttalande om ”diktaturens kreatur.”
Att den sovjetiska invasionen 1968 medverkade till att socialdemokraterna vann sin största valseger under efterkrigstiden är alldeles klart.
Men hur det skedde tillhör de smutsigare delarna av socialdemokratins i dessa avseenden rätt smutsiga historia.
Under sommaren hade inte minst den dåvarande folkpartiledaren Sven Wedén varnat för olika sovjetiska åtgärder mot de tjeckoslovakiska frihetssträvandena. Han ville att Sverige skulle höja upp sin stämma och varna.
Men detta avvisade regeringen Erlander bestämt. När Tage Erlander tog emot den dåvarande sovjetiske regeringschefen Alexej Kosygin på Harpsund mot slutet av juli avvisade han i stället alla tankar i denna riktning, och förklarade att det inte fanns någon anledning att misstro Moskva.
Från Harpsund flög Kosygin direkt till Warszawa och ett möte med östpaktsledarna som levererade det ultimatum som inom mindre än en månad skulle leda till invasionen. Men inte ens detta fick den svenska regeringen att vakna.
När så invasionen kom natten mellan den 20 och 21 augusti var det alldeles uppenbart att den svenska regeringen gjort en allvarlig utrikespolitisk felbedömning. Sven Wedén hade haft rätt – och Tage Erlander hade haft fel.
Det var då socialdemokraterna hävdade att de haft superhemliga skäl för sin ståndpunkt, och viftade men en hemlig UD-rapport i en snabbt igångdragen kampanj mot Sven Wedén.
Det tog till efter det borgerliga regeringsskiftet 1991 innan rapporten från Sveriges dåvarande ambassadör i Belgrad Agda Rössel offentliggjordes och kunde läsas av en vidare krets. Självfallet innehöll den ingenting av det som man hade sagt i valrörelsen 1968.
Den var bara någonting man tog till i den djupt oärliga svartmålningskampanj mot Sven Wedén som man drog igång för att dölja sin egen massiva felbedömning.
Kortsiktigt lyckades operationen, men eftersmaken var djupt bitter hos många.
T o m den annars mycket partilojale Olle Svenning skrev i Aftonbladet bara för några år sedan, att "i valet 1968 krossades Wedén, dessvärre ganska ohederligt, av Tage Erlander och Torsten Nilsson. Wedén hade, tidigare än andra, förstått och dessutom talat om att Sovjet skulle invadera Tjeckoslovakien. Därför beskrevs han som en säkerhetsrisk."
Även efteråt intog socialdemokraterna en relativt mjuk linje mot den sovjetiska s k normaliseringspolitiken i Tjeckoslovakien. Olof Palmes uttalande kom inte mindre än sju år senare våren 1975 – då hade den s k normaliseringen i alla viktiga avseenden redan fullbordats.
Det är sanningen om det som hände i och kring valrörelsen 1968.
En socialdemokratisk regering som gjorde allvarliga utrikespolitiska felbedömningar – och sedan med djupt lögnaktig svartmålning försökte att klara sig ur konsekvenserna.
Att det lyckades tillhör tyvärr också historien.
posted by Carl Bildt at 11:43
4 Comments:
Intressant historia, som jag tidigare inte hört talas om!
Käre Carl Bildt, du är intelligent, varför argumenterar du Ad Hominem? Det är inte Tage Erlander jag tänker rösta mot i höst, det är Perssonregeringens sneda uppfattning/åsikt i viktiga sakfrågor.
Absolut. Men lite kunskap om vad som hände förr skadar inte.
erich, det handlar om att kunna sin historia. S har visat vid ett flertal tillfällen att makten är viktigare än sanningen och löften, se bara vad som hände efter förra valet.
Att påvisa de fadäser S gjort tidigare är en påminnelse om vad de kommer att göra i framtiden eftersom partiet genomsyras av denna kultur.
Att kunna sin historia är att kunna bedöma sin framtid.
Skicka en kommentar
<< Home