Allians eller Kris?

Två besked har getts i den politiska debatten i dag.

Det första är att de fyra borgerliga partierna för första gången i historien presenterar ett gemensamt valmanifest.

Med sina 30 sidor (!) ger det svar på åtskilliga frågor, men med naturnödvändighet inte på alla. Familjepolitiken återstår t ex.

Det andra är att miljöpartiet inte tänker acceptera att socialdemokraterna sitter kvar i en minoritetsregering om vi får en parlamentarisk situation liknande den som 2002 års val ledde till.

Inför det valet sade miljöpartiet samma sak - men bytte sedan fot och lät Persson hållas. De kunde då ha tvingat fram en regeringsbildningsprocess som med betydande sannolikhet hade lett till en rödgrön majoritetsregering.

Nu säger Maria Wetterstrand med viss kraft att det beteendet kommer man inte att upprepa:

"En gång kan man kanske bli ursäktad att man gjorde något annat än vad man sa. Men gör man det en gång till, då tror jag att det är väldigt svårt att återvinna det förtroendet igen."

Och så är det alldeles säkert. Det skulle helt enkelt inte gåb för miljöpartiet.

Om Maria Wetterstrand inte ljuger med hela sin kropp och själ - vilket om inte annat den politiska logiken talar starkt emot - så innebär detta att den strategi som Göran Persson försökte försvara för att klara sig fast i Rosenbad helt enkelt inte finns.

Skulle vi nu få ett valresultat liknande 2002 så skulle Göran Persson få avgå - antingen direkt eller efter ett misstroendevotum - för att ge plats för en formell regeringsbildningsprocess.

Och med alla rimliga mått mätt är det så det skall gå till efter val i en parlamentarisk demokrati som vår.

Den processen skulle i det läge som då uppstår med största sannolikhet resultera i en rödgrön koalition - eller en rödgrön kris så allvarlig att den skulle leda till en rödgrön krasch.

Det är där vi har det verkliga och faktiska alternativet till alliansen.

Föga debatterat - men det är så det är.