söndag, september 24, 2006

Vart går socialdemokraterna?

Denna blogg skulle egentligen bara finnas under valrörelsen. Den tid jag har för att skriva blogg konsumeras ju annars av det jag skriver med mer internationell inriktning på Bildt Comments.

Men då och då är det möjligt att det kommer en och annan fundering här också - även om jag skulle gissa att antalet besökare kommer att bli mer begränsat när antalet inlägg blir allt mindre.

Just nu pågår regeringsbildning. Om den tänker jag inte skriva någonting alls. Det som nu förbereds kommer att uppenbaras den 6 oktober när regeringen Reinfeldt tillträder.

Men dessutom pågår början på den stora diskussionen om vart socialdemokratin skall ta vägen. Och den är långt ifrån ointressant. Även efter en genomusel valrörelse och med ett genomuselt valresultat förblir socialdemokraterna ett stort parti och kommer att föra oppositionsdebatten mot alliansregeringen under de kommande fyra åren.

Att partiets tillstånd just nu är eländigt är uppenbart. Lotta Gröning skrev nyligen på sin blogg att "socialdemokratin i dess nuvarande form är konservativt, bakåtsträvande och har nästan ingen förmåga till nytänkande."

Och mot den beskrivningen finns det inte så mycket att invända.

Den stora frågan är om man förmår att ändra på den saken under en ny partiledare och år i opposition.

Om jag tänker tillbaka på åren 1991 - 1994, då socialdemokraterna senast var i opposition, så var det knappast år som kan bilda mönster. Efter en period av visst lugn omedelbart efter valnederlaget 1991 blev det en rätt skränig och kortsiktig oppositionspolitik som till mycket stora delar vägrade att se de verkliga utmaningar som landet stod inför.

Den ekonomiska utvecklingen gjorde det relativt lätt att vara i opposition. Vi övertog regeringsmakten i ett läge där arbetslösheten ökade med ca 1 000 personer om dagen och budgetunderskottet med ca en miljard kronor i veckan - det var fritt fall - och det skulle ta nästan två år av också europeisk monetär kris att vända den utvecklingen i tydlig uppgång.

Det var lätt att vara skränig opposition.

Men när det ställdes krav på att minska utgifter för att få budgetutvecklingen under kontroll vägrade man att vara med - och hade egentligen föga mer än räknetricks och skattehöjningar att komma med när vi ställdes inför nödvändigheten av både besparingar och strukturella reformer.

I efterhand tror jag nästan alla socialdemokrater sagt att de inte tycker att den perioden var så mycket att vara stolt över. Och den förberedde dem dessutom dåligt för perioden i regeringsställning - omställningen när man väl kom dit blev nog rätt smärtsam för åtskilliga.

Att man nu snabbt får en ny partiledning skapar förutsättningarna också för en politisk nystart. Frågan epoken Persson kommer det sannolikt inte att finnas så mycket idégods att ta med - och från tidigare mer utpräglat socialistiska epoker än mindre.

Blir man då bara bidragssystemens fundamentalistiska försvarare? Fackföreningsrörelsens ombudsmän och ombudskvinnor i riksdagen och den politiska debatten? Eller fortsatta 50-talsdrömmare?

Kortsiktigt vore det självfallet bra för allianspartiernza om det blev så. Det skulle kanske göra att de tendenser till mer av nytt tänkande som finns hos dem skulle framstå som nationens enda hopp.

Men långsiktigt vore det illa för landets politiska system. Det finns fortsatt frågor som kommer att kräva i alla fall ett element av samsyn över gamla gränser. Och i en värld av accelererande globalisering kommer kraven på förändring och förnyelse att bli allt starkare.

Så vi har nog anledning att följa den debatten - när den så småningom kommer - med ett betydande intresse.

2 Comments:

Anonymous Anonym said...

Nej det är bra att du inte skriver något om regeringsbildningen Carl.
Låt oss spara på de bästa godbitarna till sist.
Jag hoppas fortfarande att du blir en del av den godbiten......
Ja Socialdemokraternas framtid går nog inte att förutspå.
Även om jag i själ och hjärta är borgerlig så ska jag göra mina bedömningar. Jag tror att Marita Ulvskog kommer att få avgå som partisekreterare till förmån för Pär Nuder. Sedan tror jag Mona Sahlin eller Ulrica Messing blir ny partiledare.
Jag tror inte på Thomas Bodström trots hans höga opinionssiffror.
Han har bara varit medlem av partiet i 6 år och är liksom Nuder och Jämtin inte särskilt förankrad i arbetarrörelsen.
Tomas Östros är verkligen ingen partiledartyp.
Men jag tror (och hoppas) att dom kommer få problem även i valet 2010 om inte regeringen Reinfeldt gör bort sig alldeles ordentligt. Jag tror moderaterna kommer behålla den fåra av mittenväljare man vann till sig i förra veckans val. Kristdemokraterna kommer också att öka under Göran Hägglunds ledarskap. Och sedan tror jag en ny s-ledare kommer få väldiga problem med att i sitt första val utmana Fredrik Reinfeldt som största politisk förebild i Sverige.
Sedan är det ju så också att allt regeringen Reinfeldt gör måste syfta till att dom blir omvalda 2010.
För att Socialdemokratins makthegemoni ska vara defenitivt bruten så krävs nog minst åtta års borgerligt regeringsinnehav.

22:26  
Anonymous Anonym said...

Fyra år räcker inte

En partiledare gör inte själv om ett parti. Runt honom finns ett stort antal partigängare som lever på att mjölka de heliga korna. Partiledaren ensam kan därför svårligen förmå partiet att slakta dem.

Det behövs en insikt som går djupare ner i partiets heltidsarbetande "kadrer", för att bryta med den traditionella politiken. Den insikten kommer förmodligen först efter två nederlag. Så att tillräckligt många personer bytts ut. Ett nederlag räcker inte.

Det var så New Labour formades enligt ett nummer av Economist nyligen.

Det gäller nog våra svenska sossar också.

11:58  

Skicka en kommentar

<< Home