Vart går socialdemokraterna?

Denna blogg skulle egentligen bara finnas under valrörelsen. Den tid jag har för att skriva blogg konsumeras ju annars av det jag skriver med mer internationell inriktning på Bildt Comments.

Men då och då är det möjligt att det kommer en och annan fundering här också - även om jag skulle gissa att antalet besökare kommer att bli mer begränsat när antalet inlägg blir allt mindre.

Just nu pågår regeringsbildning. Om den tänker jag inte skriva någonting alls. Det som nu förbereds kommer att uppenbaras den 6 oktober när regeringen Reinfeldt tillträder.

Men dessutom pågår början på den stora diskussionen om vart socialdemokratin skall ta vägen. Och den är långt ifrån ointressant. Även efter en genomusel valrörelse och med ett genomuselt valresultat förblir socialdemokraterna ett stort parti och kommer att föra oppositionsdebatten mot alliansregeringen under de kommande fyra åren.

Att partiets tillstånd just nu är eländigt är uppenbart. Lotta Gröning skrev nyligen på sin blogg att "socialdemokratin i dess nuvarande form är konservativt, bakåtsträvande och har nästan ingen förmåga till nytänkande."

Och mot den beskrivningen finns det inte så mycket att invända.

Den stora frågan är om man förmår att ändra på den saken under en ny partiledare och år i opposition.

Om jag tänker tillbaka på åren 1991 - 1994, då socialdemokraterna senast var i opposition, så var det knappast år som kan bilda mönster. Efter en period av visst lugn omedelbart efter valnederlaget 1991 blev det en rätt skränig och kortsiktig oppositionspolitik som till mycket stora delar vägrade att se de verkliga utmaningar som landet stod inför.

Den ekonomiska utvecklingen gjorde det relativt lätt att vara i opposition. Vi övertog regeringsmakten i ett läge där arbetslösheten ökade med ca 1 000 personer om dagen och budgetunderskottet med ca en miljard kronor i veckan - det var fritt fall - och det skulle ta nästan två år av också europeisk monetär kris att vända den utvecklingen i tydlig uppgång.

Det var lätt att vara skränig opposition.

Men när det ställdes krav på att minska utgifter för att få budgetutvecklingen under kontroll vägrade man att vara med - och hade egentligen föga mer än räknetricks och skattehöjningar att komma med när vi ställdes inför nödvändigheten av både besparingar och strukturella reformer.

I efterhand tror jag nästan alla socialdemokrater sagt att de inte tycker att den perioden var så mycket att vara stolt över. Och den förberedde dem dessutom dåligt för perioden i regeringsställning - omställningen när man väl kom dit blev nog rätt smärtsam för åtskilliga.

Att man nu snabbt får en ny partiledning skapar förutsättningarna också för en politisk nystart. Frågan epoken Persson kommer det sannolikt inte att finnas så mycket idégods att ta med - och från tidigare mer utpräglat socialistiska epoker än mindre.

Blir man då bara bidragssystemens fundamentalistiska försvarare? Fackföreningsrörelsens ombudsmän och ombudskvinnor i riksdagen och den politiska debatten? Eller fortsatta 50-talsdrömmare?

Kortsiktigt vore det självfallet bra för allianspartiernza om det blev så. Det skulle kanske göra att de tendenser till mer av nytt tänkande som finns hos dem skulle framstå som nationens enda hopp.

Men långsiktigt vore det illa för landets politiska system. Det finns fortsatt frågor som kommer att kräva i alla fall ett element av samsyn över gamla gränser. Och i en värld av accelererande globalisering kommer kraven på förändring och förnyelse att bli allt starkare.

Så vi har nog anledning att följa den debatten - när den så småningom kommer - med ett betydande intresse.