Vänsterns Nya Murar

Mitt i sommarvärmen skrev jag några rader i SvD om vänsterpartiet och Europapolitiken:

På något sätt snubblade jag över den valplattform som våra inhemska senkommunister nu försöker att föra till torgs. Och bläddrade förbi den inhemska populismen till det som möjligen kunde finnas av Europapolitik.

I det vi hitintills sett av valrörelse sägs nästan ingenting alls om Europapolitiken. Det är illa. Demokrati handlar också om förberedelser inför framtidens vägval.

Vad senkommunisterna har att säga om Europa är häpnadsväckande reaktionärt.

Egentligen är det bara två saker. Att Sverige lämna Schengensamarbetet med dess möjligheter att resa fritt över gamla gränser och att den Europeiska Unionen ”måste upplösas.”

Det är politiken. Varken mer eller mindre.

För ett parti som genom sin dunkla historia aldrig vågade sig ens i närheten av ett krav på att Sovjetunionen skulle ”upplösas” är det onekligen ett djärvt drag.

Nåväl, det man kräver är ”ett i grunden annorlunda europeiskt samarbete”. Att man inte ger ens en antydan om vad detta skulle kunna innebära förvånar föga, men kravet på att Sverige skall lämna Schengen-samarbetet ger dock lite kött på benen.

Det är de öppna gränserna, den fria handeln och den nya rörligheten som man inte vill ha. Man riktigt hör ljudet av de annalkande cementblandarna i valplattformens formuleringar.

Det parti som nu vill avskaffa Schengensamarbetet är det parti som aldrig krävde att Berlinmuren skulle rivas. Lars Ohly kan anklagas för mycket - men inte för brist på politisk konsekvens.

I vänsterns Europa finns inte längre lågprisflygets möjligheter, de öppna gränsernas självklarhet eller den prispressande konkurrensens makt för konsumenter. I stället skall det krävas pass och tillstånd och fordras regleringar och kontroller. De gamla monopolistiska priserna kommer tillbaka.

Till taggtråd på Öresundsbron tror jag knappast att det kommer att gå. Men att en politik formad av dem som förr alltid kämpade mot bron - men aldrig mot taggtråden! – skulle föra oss bort från mycket av den frihet över gränserna de senaste decennierna gett råder det tyvärr ingen tvekan om.

Ty i kravet på att Europeiska Unionen skall ”upplösas” ligger alldeles säkert kravet på att den inre marknaden med dess fria rörlighet för individer, varor, tjänster och kapital skall skrotas.

Och då handlar det faktiskt om att resa nya murar i Europa.

Sannolikheten för att Lars Ohly och hans kamrater som skall få genomslag för denna politik är självfallet ytterligt liten. Inte minst i de länder som intill för inte så länge sedan styrdes av hans partikamrater är stödet för varje tanke i denna riktning gränsande till obefintligt.

Men därmed inte sagt att deras politik inte skall tas på allvar. Varje riksdagspartis valplattform förtjänar att tas på allvar.

Om dåraktiga idéer inte bekämpas riskerar de förr eller senare att vinna mark. Det öppna samhällets och det öppna Europas fiender får inte negligeras.

Inför höstens avgörande är det också viktigt att förhindra att de nya murarnas män i den rödgröna rörans halvkoalition smutsar ner den politik för ett öppet Europa som jag tror att den alldeles överväldigande delen av vårt land vill ha.