Historiskt Alliansmanifest

I dag drar det ihop sig till presentation av alliansens valmanifest. Jag har i alla fall blivit tillfrågad om att delta i Aktuellt:s Valextra i kväll för att ge lite perspektiv på saken.

Och det är en alldeles unik händelse.

Inför det val 1976 som ledde till regeringsskifte var det bara med de yttersta ansträngningar möjligt att en enda gång få de då tre borgerliga partiledarna Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman och Per Ahlmark på samma bild.

Men den bilden hade nog sin betydelse. Lördagen före valet var den en stor nyhet. Men att offentligt deklarera någon gemensam politik var inte att tänka på.

Före valet 1991 var läget i dessa avseenden betydligt mycket bättre - men inte problemfritt.

Då hade moderaterna och folkpartiet lagt fram det gemensamma programmet Ny Start för Sverige, och det kom också att spela en väsentlig roll i det årets valrörelse och valresultat.

Men programmet hade sina begränsningar.

Att det var koncentrerat kring det som hade med den ekonomiska utvecklingen att göra var naturligt och nödvändigt i den situation som då rådde. Den socialdemokratiska regeringen hade ju så uppenbart förlorat kontrollen i sitt hoppande från det enda krisprogrammet till det andra, och alla kurvor i ekonomin pekade allt brantare åt fel håll.

Och i allt väsentligt var det också ett mycket bra program vi lade fram.

Men centern hade sina svårigheter, och kunde därför knappast vara med. De hade fortfarande en viss osäkerhet i Europapolitiken, och en tydligt avvikande åsikt när det gällde energipolitiken.

På våren i riksdagen enades de tre partierna dock och gemensamma dokument som i alla väsentliga frågor anslöt till de riktlinjer vi hade lagt fast i Ny Start för Sverige. Och till dessa anslöt sig då de kristdemokrater som då ju inte fanns representerade i riksdagen.

Men något tal om att skriva ett heltäckande valmanifest för alla de tre eller fyra partierna var det sannerligen inte. Det hade knappast varit möjligt.

Utvecklingen inför valen 1994, 1998 och 2002 har sedan dess varit lite stapplande. Men inför varje val har de borgerliga partierna var och en för sig presenterat sina manifest.

Inför valet 1998 talade vi om en "allians för jobb". Då som nu var det tydligt att det var frågan om jobb och företagande som var den viktigaste, och att den socialdemokratiska politiken inte skulle klara av de uppgifterna.

Men även om de politiska riktlinjer vi då presenterade var bra - i allt väsentligt finns de ju där fortfarande - hade de sina begränsningar. Centern hade agerat stödparti åt socialdemokraterna åren innan, och det innebar att de inte kunde gå med på en hel del där de låst upp sig. Trovärdigheten i den samlade borgerliga fronten påverkades dessutom negativt av detta.

Nu är det radikalt annorlunda och radikalt nytt.

Och det är så annorlunda att i alla fall moderaterna beslutat sig för att inte presentera något eget valmanifest alls. Alliansen är allt.

Om detta är så klokt kommer säkert att diskuteras. Det handlar ju dock om fyra självständiga partier med historiskt lite olika profiler, förankringar och accenter. Andra kan se det som en svaghet - jag tycker att det också kan ses som en styrka.

Och det kan också diskuteras hur detaljerat man bör lägga fast en regeringspolitik före ett val som ju handlar om en rätt lång mandatperiod där mycket kommer att hända. Ett val skall snarare handla om politikens inriktning och stötkraft än om alla administrerandets detaljer.

Men hur man klarar den balansgången får vi se senare i dag.

Ett historiskt mycket betydelsefullt steg är det som tas.