Platt Fall För Manifestet

Jag vet inte om det valmanifest som socialdemokraterna publicerade i går fredag var spå mycket vare sig bättre eller sämre än vad de brukar åstadkomma.

Det var påfallande traditionellt. Lite löften här, och lite bidrag där. De vanliga honnörsorden. Inte mer. Inte mindre.

Men det som var dramatiskt annorlunda var det mottagande som manifestet fick. Och mottagandet visar att socialdemokraterna inte längre verkar vara i harmoni med den politiska stämningen i landet.

Alla löften verkade falla platt till marken inför det som uppfattades som en oförmåga eller ovilja att komma med förslag som verkligen skulle skapa bättre förutsättningar för nya jobb.

I stället blev förslaget om höjt tak i arbetslöshetsersättningen något av en symbol för att man hellre satsade på att låta folk förbli arbetslösa än på att verkligen få fram jobb.

Göran Persson hade alldeles uppenbart räknat med att sysselsättningsfrågan inte skulle bli så stor när ekonomin går så bra som den gör. Just nu ökar faktiskt sysselsättningen.

Men det var uppenbarligen en felbedömning. Han missade någonting när han vandrade längs Drottninggatan eller besökte sågen i Vingåker. Det finns en genuin oro inte minst för att alltför många unga människor har svårt att få jobb.

Och ett socialdemokratiskt valmanifest som inte fångar upp den oron blir ett misslyckande.

Så var det i alla fall i går.

Bilden etablerades - i alla fall preliminärt - att om man vill ha mer bidrag i Sverige skall man rösta med socialdemokraterna, men om man vill ha mer jobb skall man rösta med alliansen.

Både 1976 och 1991 hade borgerligheten större trovärdighet än socialdemokraterna i sysselsättningsfrågan, och det ledde bl a till att socialdemokraterna fick svårigheter att mobilisera.

Nu verkar det som om Göran Persson med ett felkalibrerat valmanifest håller på att skapa samma situation.

Och då kommer resultatet också att bli detsamma - regeringsskifte.