Lite magstarkt...

Två f d socialdemokratiska statsråd som regeringen Persson gjort till ambassadörer anser nu att de bör utnämnas till ny ambassadör i Oslo.

Lite magstarkt, må det sägas.

På rad arm kommer jag på fyra socialdemokratiska statsråd som gjorts till ambassadörer på mer eller mindre goda grunder.

Däremot vet jag inget borgerligt f d statsråd som anetts lämplig för dessa positioner.

Därmed inte sagt att det bör sättas ett f d borgerligt statsråd i Oslo. Men därmed alldeles definitivt sagt att det inte bör sättas ett f d socialdemokratiskt statsråd där.

De må tycka att Brasilia eller Maputo är för långt bort från Sverige.

Though luck.

Vart går socialdemokraterna?

Denna blogg skulle egentligen bara finnas under valrörelsen. Den tid jag har för att skriva blogg konsumeras ju annars av det jag skriver med mer internationell inriktning på Bildt Comments.

Men då och då är det möjligt att det kommer en och annan fundering här också - även om jag skulle gissa att antalet besökare kommer att bli mer begränsat när antalet inlägg blir allt mindre.

Just nu pågår regeringsbildning. Om den tänker jag inte skriva någonting alls. Det som nu förbereds kommer att uppenbaras den 6 oktober när regeringen Reinfeldt tillträder.

Men dessutom pågår början på den stora diskussionen om vart socialdemokratin skall ta vägen. Och den är långt ifrån ointressant. Även efter en genomusel valrörelse och med ett genomuselt valresultat förblir socialdemokraterna ett stort parti och kommer att föra oppositionsdebatten mot alliansregeringen under de kommande fyra åren.

Att partiets tillstånd just nu är eländigt är uppenbart. Lotta Gröning skrev nyligen på sin blogg att "socialdemokratin i dess nuvarande form är konservativt, bakåtsträvande och har nästan ingen förmåga till nytänkande."

Och mot den beskrivningen finns det inte så mycket att invända.

Den stora frågan är om man förmår att ändra på den saken under en ny partiledare och år i opposition.

Om jag tänker tillbaka på åren 1991 - 1994, då socialdemokraterna senast var i opposition, så var det knappast år som kan bilda mönster. Efter en period av visst lugn omedelbart efter valnederlaget 1991 blev det en rätt skränig och kortsiktig oppositionspolitik som till mycket stora delar vägrade att se de verkliga utmaningar som landet stod inför.

Den ekonomiska utvecklingen gjorde det relativt lätt att vara i opposition. Vi övertog regeringsmakten i ett läge där arbetslösheten ökade med ca 1 000 personer om dagen och budgetunderskottet med ca en miljard kronor i veckan - det var fritt fall - och det skulle ta nästan två år av också europeisk monetär kris att vända den utvecklingen i tydlig uppgång.

Det var lätt att vara skränig opposition.

Men när det ställdes krav på att minska utgifter för att få budgetutvecklingen under kontroll vägrade man att vara med - och hade egentligen föga mer än räknetricks och skattehöjningar att komma med när vi ställdes inför nödvändigheten av både besparingar och strukturella reformer.

I efterhand tror jag nästan alla socialdemokrater sagt att de inte tycker att den perioden var så mycket att vara stolt över. Och den förberedde dem dessutom dåligt för perioden i regeringsställning - omställningen när man väl kom dit blev nog rätt smärtsam för åtskilliga.

Att man nu snabbt får en ny partiledning skapar förutsättningarna också för en politisk nystart. Frågan epoken Persson kommer det sannolikt inte att finnas så mycket idégods att ta med - och från tidigare mer utpräglat socialistiska epoker än mindre.

Blir man då bara bidragssystemens fundamentalistiska försvarare? Fackföreningsrörelsens ombudsmän och ombudskvinnor i riksdagen och den politiska debatten? Eller fortsatta 50-talsdrömmare?

Kortsiktigt vore det självfallet bra för allianspartiernza om det blev så. Det skulle kanske göra att de tendenser till mer av nytt tänkande som finns hos dem skulle framstå som nationens enda hopp.

Men långsiktigt vore det illa för landets politiska system. Det finns fortsatt frågor som kommer att kräva i alla fall ett element av samsyn över gamla gränser. Och i en värld av accelererande globalisering kommer kraven på förändring och förnyelse att bli allt starkare.

Så vi har nog anledning att följa den debatten - när den så småningom kommer - med ett betydande intresse.

Mot 6 Oktober

Så har då den mer formella regeringsbildningsprocessen inletts.

Talmannen har gett Fredrik Reinfeldt uppdraget att förbereda bildandet av en fyrpartiregering. Det är ett tydligare uppdrag än som givits vid andra motsvarande tillfällen, men så är också bilden klarare.

1991 drabbades vi ju av situationen att Ny Demokrati tog sig in i riksdagen, vilket gjorde att vi bara kunde bilda en minoritetsregering. I slutändan kom det att fungera i alla fall, men det var förvisso inte utan sina komplikationer.

Nu inleds ett arbete under ledning av de fyra partiledarna och deras närmaste medarbetare. Och samtidigt etableras mer formella kontakter mellan den avgående och den tillträdande regeringen.

Inte minst det senare är viktigt. Ett regeringsskifte har många aspekter har såväl politisk som personell natur. Och såväl 1991 som 1994 genomförde vi regeringsskiftena med en ömsesidig respekt som var betydelsefull.

Regeringen Persson sitter kvar och har i formell mening fulla befogenheter med det lilla undantaget att de inte kan utlysa nyval. Anledningen till att de har fulla befogenheter är att landet måste regeras om någonting inträffar.

Men av praxis uträttar regeringen endast de löpande saker som måste uträttas, och jag har förstått att det är de instruktioner som nu också gått ut till statsråden och statssekreterarna. Regelboken följs.

Nu etableras också en dialog främst mellan finansdepartementet och allianspartierna. Regeringen har ju att lägga fram en budget tio dagar efter det att den tillträtt, och även om denna budget kommer att bli mer teknisk än politisk - det finns helt enkelt inte tid att få in så mycket av politiken - så är det viktigt att alliansen är väl förberedd.

Jag utgår från att motsvarande inom kort kommer att ske på utrikessidan. FN:s generalförsamling har just inlett sin 61:a session i New York, och det krävs självfallet en samordning om vad som skall sägas där.

Själva regeringsbildningen ligger så på regeringsbildaren och hans allianskollegor, och den kommer nu att ta sin lilla tid.

Jag skulle kunna föreställa mig att man relativt snabbt kan börja att titta på utkast till en regeringsförklaring grundad på alliansmanifestet, att man också börjar att diskutera hur regeringen skall organiseras.

Behöver vi ett "samhällsbyggnadsdepartement"? Sannolikt inte. Är näringsdepartementet ett idealiskt konglomerat av ärenden? Sannolikt inte. Skall EU-frågorna ligga kvar på statsrådsberedningen? Sannolikt. Detta bara som exempel på frågeställningar.

Och så småningom börjar man också nosa på det som intresserar media mest - namn på möjliga statsråd. Men där skulle jag tro att bollarna slutgiltigt kommer att falla ner rätt sent i processen - och det skulle jag tycka är en rätt klok ordning.

Ofta glöms bort att det första som måste ske är att välja ny talman. Även om Björn von Sydow är en utomordentlig person som på ett utomordentligt sätt skött arbetet som talman har socialdemokraterna etablerat att det är den regerande konstellationen som tillsätter talman.

Och det som också kommer tidigt när riksdagen samlas är att utse de som skall vara gruppledare. I regeringen mellan 1991 och 1994 kom de fyra borgerliga gruppledarna att bli viktiga i och med att de deltog i alla beredningen och sammanträden som regeringen hade. Jag skulle tro att man mot bakgrund av erfarenheterna då kommer att tillämpa samma system nu.

Så kommer det att rulla på under de närmaste dagarna. Media kommer att spekulera eftersom det inte finns så mycket att rapportera.

Men den 6 oktober skall allt vara klart. Och det kommer det också att vara.

Göran Persson

När Göran Persson nu avgår börjar kommentatorer så långsamt att fråga vilket hans bidrag till den politiska utvecklingen egentligen var.

Till den frågan kommer det sannolikt att finnas anledning att återkomma längre fram - när han verkligen avgår.

Men det är värt att notera att de inledande bedömningarna knappast är särskilt smickrande.

Så här avslutar Lena Melin i Aftonbladet i dag:

När historien om Göran Perssons tid vid makten ska skrivas kommer den inte att bli smickrande. Hans parti har backat i fem av de sex val han lett det i.
Förutom saneringen av statens bankruttsmässiga ekonomi, som genomfördes med Persson som finansminister, har han inte heller satt minnesvärda märken i den politiska parketten.
I installationstalet 1996 talade Göran Persson om det gröna folkhemmet. Det var en ny vision, en ny uppgift för socialdemokraterna. Idén var suverän. Men det blev mest skattehöjningar på el, olja och bensin.
Göran Persson kommer inte att gå till historien som en stor och nydanande politiker. Han kommer att gå till historien som en stor personlighet. Som skilde sig, gifte sig och byggde herrgård för öppen ridå.

Så kan det gå här i världen

Snabbt På Morgonen

Några ytterligare djupsinningheter om valresultatet hinner jag inte med just nu - jag skall iväg i taxi till SVT igen.

Men lite kommentarer hann jag skriva ner på bildt.blogspot.com.

Och jag återkommer här också.

Moderaterna Classic

 I dag är det valdag - kampanjandet är över och beskedet om avgörandet ligger bara timmar från oss.

Men även om jag inte brukat lägga upp bilder på denna blog kan jag inte undvika att lägga upp en bild från kampanjresan med Moderaterna Classic för någon vecka sedan.

Det var Ulf Adelsohn och jag som var ute. Tillsammans har vi varit partiledare för moderaterna i 18 år, vilket ju är en rätt respektingivande tid.

Och här är vi i gång på ett rätt härligt möte med frågor och svar i Östra Nordstan i Göteborg.

Alltid gladde det någon. Vi hade i alla fall roligt. 

Sten Andersson

Kvällen före vad som ser ut att bli ett valnederlag av historiska dimensioner för socialdemokraterna kommer budet om att Sten Andersson plötsligt gått bort.

Lite skämtsamt kallade jag honom någon gång för socialdemokratins motsvarighet till det engelska kungahusets drottingmoder. Partiledare kom och gick, men Sten bestod. Under decennier var det han som var inkarnationen av Rörelsen. Och jag vet att han satte värde på den kommentaren.

Hans glansdagar var som den ständigt infallsrike partisekreteraren, men han kom också att spela en hedersvärd roll som utrikesminister i en utmanande tid. Inte ens den mest förhärdade politiske motståndare kunde undgå att tycka genuint bra om den alltid humorfyllde och ofta generösa personen Sten Andersson. Under sina decennier var han socialdemokratins mest charerande, klart färgrikaste och i ett längre perspektiv kanske också framgångsrikaste gestalt.

Som politiker var han ett verkligt proffs - i detta ords allra finaste bemärkelse.

Curt Nicolin

I valrörelsens slutskede kom budet om att Curt Nicolin gått bort.

Det handlar inte bara om en imponerande person utan om ett stycke modern svensk historia.

Som ung ingenjör och industriman var han i spetsen för de omedelbara efterkrigsdecenniernas allra djärvaste satsningar - från jetmotorer till kärnkraftverk. Hans Sverige skulle ligga främst i världen.

Och från ingenjören blev han industriledaren för några av våra internationellt viktigaste företag - från ASEA till SAS.

Men därefter blev han också den stridbare och samhällsengagerade individ som tog strid mot fondsocialism och kollektivism och beredde vägen för en öppnare och bättre svensk ekonomi.

Hans historia - och hans svenska epoks historia - har skildrats i en fascinerande bok av Olof Ehrenkrona. Den förtjänar att läsas om och om igen.

Och Curt Nicolins minne förtjänar att hedras av oss alla. Han betydde mycket.

Den Soliga Finaldagen

Så har i alla fall jag avverkar de sista av mina möten i denna 2006 års valrörelse.

Det blev ett bra möte i Täby Centrum, och efter det gjorde Chris Heister och jag ett litet mer informellt torgmöte i samband med att vi drack kaffe i valstugorna på Odenplan.

Och det var god stämning på gator och torg denna soliga och vackra septemberdag.

Socialdemokraterna var måhända inte märkbart uppåt, men de trevligt kämpande själarna i deras valstuga på Odenplan bjöd mig i alla fall på gott kaffe på samma sätt som socialdemokratiska valstugor i andra delar av landet gjort. Tackar!

Och folkpartister i Täby visste att det nog skulle bli minus för dem i förhållande till 2002 i morgon, men hoppades att det inte skulle bli för mycket. Och en alliansseger var dock det viktigaste.

När jag pratade tog jag min utgångspunkt i ledaren i Afonbladet i dag.

I den konstateras alldeles korrekt, att det är jobben som är detta vals stora fråga, men att regeringen i den alltför sent upptäckte att deras politik inte fungerade fullt ut. Och ledaren noterar också att alliansen har en politik som också innehåller bra inslag.

När denna valrörelses historia skrivs kommer det för socialdemokratins del att bli historien från Göran Perssons uttalande på Norra Bantorget i Stockholm 1 maj att jobben inte alls skulle bli någon fråga i valet tills hans tal på Götaplatsen i Göteborg i dag om att det är jobben det handlar det.

Detta var hans valrörelse nästan mer än det var socialdemokraternas. När jag tänker tillbaks på tidigare socialdemokratiska valrörelser kännetecknades de alltid av försök att presentera ett parti med viss bredd.

Men det var förr det. Nu har det varit Persson, Persson och därefter en del Perssons. Det har varit Perssons politik, Perssons regering och Perssons person.

Och valrörelsen blev Perssons väg från den monumentala felbedömningen över den monumentala självöverskattningen till - ja, i morgon kväll vet vi det lite mer i detalj.

I alla fall en Europablog

Lite i senaste laget, men jag vill i alla fall rekommendera den Europablogg som Mats Engström på Aftonbladet skriver, och som handlar om Europafrågorna i valrörelsen.

Han gör det från sitt politiska perspektiv, men med tydligt engagemang i sakfrågorna, och med intressanta bedömningar och kommentarer. Och han beklagar att dessa frågor inte fått den plats i valrörelsen de förtjänar.

De flimrade kort förbi i TV-debatten i går, men knappast särskilt tillfredsställande. Det handlade bara om huruvida en fördragsändring i den Europeiska Unionen under den kommande mandatperioden skulle föranleda folkomröstning eller ej.

På det svarade alla alliansledarna att det inte går att ta ställning till eftersom det inte finns något förslag till fördrag att ta ställning till.

Det är förvisso ett tekniskt korrekt svar, men det är samtidigt politiskt mindre tillfredsställande.

Lars Leijonborg gjorde ett mindre försök, men man borde självklart ha utnyttjat tillfället att säga att en alliansregering kommer att vara pådrivande i Europapolitiken också för de fördragsändringar som krävs för en fortsatt utvidgning och en starkare europeisk röst i den globala politiken.

Slutet i Slutdebatten

Jag har mycket svårt att se annat än att kvällens TV-debatt innebar slutet på eran Persson för svensk socialdemokrati.

På måndag kommer han att gå till talmannen och begära avsked som statsminister, även om han kommer att ombedas att sitta kvar intill dess att den nya riksdagen samlats och en ny regering kunnat bildas.

Och det kommer inte att dröja länge innan han kommer att ändra tidigare besked och träda tillbaka också som partiordförande.

I kväll var han rätt trött, trist och tråkig. Hans attacker fungerade inte. Han gav snarast ett passivt och uppgivet intryck. Möjligen fanns det lite av vision och passion när han talade om klimatfrågan - vackert så! - men i övrigt inte alls.

Vänsterkoalitionens debattör var i stället Lars Ohly.

Och alliansen väl samspelt. Maud Olofsson och Göran Hägglund mer offensiva. Fredrik Reinfeldt lagledaren med ett par briljanta drag mot Persson. Leijonborg tydligt tillbaka.

Attacken mot vänstern med anledning av att anmälda våldtäkter ökat med 45% kan man möjligen diskutera sakinnehållet i, men vänsterkoalitionen såg alldeles groggy ut. Man riktigt hörde hur domaren höll på att räkna ut...

I morgon drar jag mitt ytterligare lilla strå till stacken i Täby Centrum. Och det var förvisso ett bra möte i Strängnäs tidigare i dag.

Allt Trappas Upp

Min blog har tydligen varit föremål för diverse uppmärksamhet eftersom den tydligen är nere då och då.

Det borde krävas viss talang eftersom jag antar att den ligger på någon av Google's servrar borta i västra USA.

Valrörelsen går mot sitt slut och både tonläge och metoder trappas alldeles uppenbart upp.

Men själv ger jag mig nu iväg på ett fredligt och klassiskt torgmöte i fredliga lilla Strängnäs.

Och i morgon bär det av i samma ärende till mer urbana Täby.

Folkmord?

Jag ser att serietidningen Galago som SSU tydligen ägnar sig åt att dela ut förutspår att en borgerlig valseger kommer att leda till folkmord, våldtäkter och lemlästade barn.

Inget huttlande med nyanser där.

Det är nog dags för en rejäl dementi på temat att just folkmord, våldtäkter och lemlästade barn ägnar sig inte de nya moderaterna åt.

Rödgrön Röra

Nu är det verkligen rödgrön röra i regeringsfrågan.

Jag satt på ett plan hem från Bryssel i går kväll och missade ty följande TV4:s partiledardebatt, men alldeles tydligt dominerades den av den rödgröna röran i regeringsfrågan.

De vill inte - och de kan inte - ge besked om hur Sverige skulle regeras om det blir en vänsterseger.

Jag utgår från att i alla fall moderaterna vid en vänsterseger kommer att kräva att Persson avgår och bereder vägen för en reguljär regeringsbildningsprocess.

Enligt de budskap som samtliga mätningar gör kommer valet att resultera i en rätt betydande tillbakagång för socialdemokraterna. Om han då bara skulle försöka att sitta kvar skulle det - med rätta! - upplevas som ett demokratiskt övergrepp.

Om Persson då inte går utgår jag från att ett förslag om misstroendevotum kommer att stödjas av såväl allianspartierna som miljöpartiet. Då skulle Persson utsättas för det dubbla nederlaget att först förlora åtskilliga vljare och därefter avsättas av riksdagen.

Jag undrar om han skulle låta det gå så långt - han skulle sannolikt inse vart det är på väg och avgå självt.

Därefter skulle konsultationer under talmannens ledning med de olika partierna sannolikt leda till att Persson fick sondera möjligheterna av en vänsterkoalitionsregering.

Och det är då den verkliga cirkusen om taburetter och om politiken skulle ta sin början.

Säkert skulle han försöka att ta sig ur detta genom att söka räddningen hos något alliansparti. Men sannolikheten för att något av dem skulle acceptera att sitta i en regering Persson är så nära noll som det går att komma.

Och därmed kommer han att få finna sig att bli skedmatad med underlig och skadlig politik av vänsterpartiet och miljöpartiet.

Hur slutresultatet kommer att se ut vet ingen. Men att Sverige och svensk politik skulle vridas åt vänster är alldeles klart. Perssons vänsterpopulism den senaste veckan har dessutom bidragit till att bädda för detta.

Att bevara oss från denna rödgröna röra är och förblir viktigt.

Lite Distans

Lite dåligt med kommentarer från min sida under den allra senaste tiden. Och skälet är för mycket resor.

I dag har jag lyckats att avverka Geneve i Schweiz samt Haugesund i Norge för att nu ha anlänt till Tbilisi i Georgien. Mycket Europa på en dag.

I Haugesund hann jag i alla fall plocka upp norska Dagens Näringsliv som över ett helt uppslag utnämnde Maud Olofsson till det svenska näringslivets favorit i valrörelsen. Det exakta underlaget för påståendet var inte alldeles klart, men syftet var nog inte minst att visa kontrasten med det intill ytterligt inåtvända och närmast xenofobiska norska senterpartiet.

Och i Geneve lyckades jag erövra några svenska tidningar som rapporterade om Maud Olofssons och Thorbjörn Fälldins tydligen mycket uppskattade resa längs Norrlandskusten.

Här i Tbilisi är det väl mindre sannolikt att valrörelsen i Sverige avsätter några större spår.

Är Förändring Bra?

Söndagskvällens debattduell mellan Fredrik Reinfeldt och Göran Persson visade kanske inte på så mycket av framtidsvägar för Sverige.

Till en betydande del var det Göran Perssons fel.

Hans taktik i slutskedet är alldeles uppenbart att skrämma och att attackera. Det var detta han ägnade sig åt i det ena inlägget efter det andra. Han sade praktiskt taget ingenting alls om den egna politiken, men ägnade sig så gott som helt åt att måla en skräckbild av alliansalternativet.

Implicit utgår denna taktik från att allt är utomordentligt bra som det är - och att förändring måste innebära försämring. Man spelar på en förändringsrädsla som förvisso alltid finns.

Fredriks strategi är knappast att med stor styrka visa att betydande förändringar behövs, utan snarast att försöka att lugna de själar som fruktar att det vid en alliansseger skulle bli för mycket av den varan. Det är tryggheten i den vardagsbaserade politiken som sätts i högsätet.

Från bägges utgångspunkter ligger det ett drag av rationalitet i dessa val av taktik inför den avgörande veckan. Om det finns inte så mycket att säga.

Det som oroar mig lite är vad det betyder för möjligheterna till politiskt handlade under de kommande åren.

Vi befinner oss i en värld av accelererande globaliseringen. Förändringstakten snarare ökar än minskar. Den globala och den europeiska ekonomin förändras i snabb takt.

För att utnyttja alla de möjligheter detta innebär kommer det att krävas åtskilligt av förändringar i Sverige. I grunden handlar det ju om att bereda marken för förbättringar.

Och i den idealiska världen skulle denna valrörelse utnyttjas av de bägge mer eller mindre möjliga regeringsalternativen för att bilda opinion och bereda marken för de förändringar som måste komma.

Men det är inte riktigt så det ser ut just nu. Och det bäddar mindre bra för de många dagarna efter valdagen.

Gammalt mot Nytt

Ännu en statsministerduell på TV - men jag kunde bara följa med textversionen på nätet eftersom jag befinner mig utanför landets gränser.

Men bilden av en Persson som tänker köra klassisk vänsterpopulism i slutskedet tycktes ha bekräftats. Skrämma och skrämma är det som gäller. Föga sensationellt - så brukar det vara.

Och Fredrik förefaller - efter de mer insatta bedömningar som nått mig - ha gjort ett fräscht och gott intryck.

Gammalt mot nytt - kanske är det där som avgörandet kommer att fällas.

Nu Börjar Allt På Nytt

Så är det då en vecka som återstår till valdagen och avgörandet för de kommande fyra åren.

Lördagens två opinionsundersökningar visade på olika majoritetsresultat, och lägger man helt ovetenskapligt ihop dem säger de att alliansen nu har 47,8% stöd medan den osäkra vänsterkoalitionen har 47,6%.

Det är ett oroväckande resultat, för skall vi fästa grov tilltro till dessa siffror så säger de oss att vänstern långsamt men säkert har stärkt sin position under de ca tre veckor valrörelsen nu pågått. Och de har gjort detta trots att socialdemokraterna gjort en av de mest oinspirerande valrörelserna i mannaminne.

Den gågna veckan var avlyssningsskandalens och statsministerkonfrontationernas vecka, men knappast de vibrerande sakdebatternas.

Skandaldebatten resulterade förmodligen inte i någonting alls när det gäller opinionsförskjutningar - även om det inte är sannolikt att de stärkte stödet för folkpartiet - och de bägge statsministerdebatterna hitintills rescenserades i media mer i termer av stil än i termer av sakpositioner.

Jag vet inte exakt vad opinionsundersökningarna säger, men min gissning skulle vara att den kommande veckan kommer ca en tredjedel av valmanskåren att slutgiltigt bestämma sig för hur de skall rösta. Det handlar då såväl om de som inte haft någon meming alls hitintills som om de - sannolikt än fler - som kommer att fundera igen och möjligen komma fram till en mer eller mindre avvikande slutsats.

Och med detta säger jag då, att de opinionsundersökningar vi har nu säger praktiskt taget ingenting alls om det valresultat mellan blocken som vi kommer ha efter det att vallokalerna stängts om lite mer än en vecka.

Helgen före valet brukade jag förr säga att valrörelsen började om, och att den som förmår att få sitt parti att ta initiativet och i verklig mening göra en omstart har bäst möjlighet att göra ett bra resultat.

I någon valrörelse bytte vi helt affischer och stil denna sista helg för att inför den avgörande veckan visa att det var det någonting som var nytt. När väljarna redan börjat att tröttna på retoriken gällde att väcka deras intresse och uppmärksamhet på nytt.

På den socialdemokratiska hemsidan noterar jag att Göran Persson i fredags kväll hade möte i Stockholm och inledde slutoffensiven:

"Persson menar att högern, i sitt valarbete, inte öppet redovisar sina långtgående planer på bolagiseringar och privatiseringar vilka de facto är kärnan i deras politik."

"Deras mål är bland annat att sälja ut akutsjukhus runt om i landet. Därmed kommer drivkraften bakom dessa sjukhus att bygga främst på vinstintresse och 'människor som betalar bäst går först', enligt Persson ."

I sak är detta självfallet rappakalja - och det vet man dessutom.

Sjukvården kommer att vara lika öppen för alla som i dag - i själva verket mer så eftersom förutsättningarna för alla och envar att slippa onödiga köer och annat elände successivt kommer att minska.

Men beskedet är att vi har att se fram mot en vänsterpopulistiskt inriktad skrämselkampanj under den sista veckan.

Men jag skulle tro att den kräver rätt rejäla injektioner av olika stimulantia för att verkligen fungera. I bästa fall - från deras utgångspunkt - skulle den kunna blockera alliansens budskap och offensiv.

Men om det är en faktor eller inte är självfallet beroende av om alliansen har någonting nytt eller inte under dessa avgörande dygn. Det är nu det gäller att fånga och forma debatten och uppmärksamheten.

Att styra in så att det är alliansens budskap som dominerar i TV torsdag kväll för att bereda marken för slutdebatten fredag kväll och sedan dess eko i form av bilder från jubelmöten lördag kväll - så brukade strategin se ut i de mer vinnande valrörelserna.

Då byggs det upp det momentum som får med de som tidigare varit vacklande och osäkra.

Den som lyckades med det kommer att ha lyckats med valrörelsen 2006.

Hitintills är frågan vidöppen.

Viktig Debatt Senare...

Det finns viktiga frågor som det finns all anledning att återkomma till när vcalrörelsen är över och vi har ett resultat av det ena eller det andra slaget.

En av dessa tar Peter Wolodarski upp i en kommentar i Dagens Nyheter i dag.

Att polisen mitt i en valrörelse tar sig in i ett partihögkvarter och beslagtar datorer är någonting som från principiella utgångspunkter är utomordentligt anmärkningsvärt.

Varje principmedveten rättsstat har - med rätta - höga spärrar mot denna typ av polisiära ingripanden. Och varje principmedveten demokrati borde ha än högre spärrar när det gäller centrala demokratiska funktioner mitt uppe i demokratiskt avgörande skeenden.

Det förtjänar nog att diskuteras och prövas riktigt ordentligt om dessa spärrar är tillräckligt höga i Sverige, eller om polis och åklagare i detta fall gick för långt.

Men den viktiga diskussionen passar bättre efter valet. Då har vi också den utredning som kan ge svar på hur allvarligt intrånget var.

Om det var ett stort, medvetet och allvarligt intrång som skedde i socialdemokraternas datorer fanns det måhända skäl för polisens åtgärd.

Men stämmer mera Lars Leijonborgs version om att det var en omdömeslös 24-åring och inte så mycket mera är det nog så att det snarare var folkpartiet än socialdemokraterna som blev utsatt för ett övergrepp i valrörelsen.

Hur som helst är den debatten viktigare - men först när vi vet mera.

Grunden för Framgång

Varför går det bra för svensk ekonomi just nu?

Ja, för Göran Persson handlar det självfallet om den politik han fört och som socialdemokraterna står för.

Men andra analytiker ser saken på ett annat sätt.

Först skall då sägas att det går mycket bra för världen, för Europa och för Norden - och att detta skapar goda förutsättningar för Sverige.

Beroende på hur man väljer tidsavgränsningen kan man sedan hävda att än det ena och än det andra landet ligger i topp vad gäller tillväxt.

Tar man det senaste decenniet skulle jag tro att Finland haft en kraftigare tillväxt än Sverige. Och tar vi bara det allra senaste kvartalet är siffran för Danmark högre än vad den är för oss.

I DN argumenterar Lars Jonung för att det är krisen på 90-talet som lagt grunden för tillväxten sedan dess.

Det ligger förvisso mycket i det han säger - men jag tycker trots detta att hans analys saknar ett antal viktiga delar.

Han lägger stor vikt vid devalveringen efter kronfallet 1992, men glömmer att devalveringar inträffade såväl i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet utan att den typ av varaktiga och djupgående effekter vi sett under det senaste decenniet inträffade.

Jag tror inte att det går att diskutera dessa saker utan att ta in tre ytterligare viktiga faktorer i bilden.

Den första är de delvis radikala strukturella reformer av svensk ekonomi som skedde under perioden från slutet av 1980-talet till mitten av 1990-talet. Vi gick från en rätt reglerad ekonomi i en isolerad nation till en tydligt liberaliserad ekonomi inom ramen för den Europeiska Unionen.

Mycket av detta kan föras tillbaka på regeringsperioden 1991 - 1994, men också åren dessförrinnan var viktiga. Reformeringarna av såväl företags- som inkomstbeskattningen kan nämnas som exempel.

Den stora McKinsey-studien av svensk ekonomi sedan början av 1990-talet ser ju just avregleringarna och liberaliseringarna som avgörande för den snabba tillväxt som följt därefter.

Den andra är den satsning på användning av informationsteknologi som växte fram under 1990-talet. Att IT-användningen ökade så snabbt inom främst näringslivet var viktigt när det gällde att driva fram den produktivitetsutveckling som varit så betydelsefullt.

Det är möjligt att det fanns ett element av politisk "hype" i delar av IT-diskussionen under delar av den perioden. Men i allt väsentligt var det en debatt som ledde till satsningar som kom att bli mer betydelsefulla än vad de flesta då trodde att de skulle bli.

Den tredje faktorn är helt enkelt den accelererande globaliseringen.

På samma sätt som Sverige inte minst under 1950-talet kunde dra nytta av sin förmåga att leverera varor till den europeiska återuppbyggnaden efter världskriget i takt med att denna kom igång och handelsförbindelserna liberaliserades, har vi under perioden sedan början av 1990-talet kunnat leverera inte minst industriprodukter till de snabbt expanderande internationella ekonomin.

Så om till Jonungs ena faktor läggs dessa tre får vi nog en ganska god bild av vad som inträffat.

Och Göran Perssons roll framstår som rätt begränsad.

Vänsterpopulismens faror

Sitter åter på Arlanda på väg mot mer främmande dcestination. Under de närmaste dagarna får jag följa valrörelsen via nätet - vilket ju i och för sig går alldeles utomordentligt.

Och det verkar nu som om vi kommer att få se Göran Persson accelerera den vänsterpopulistiska delen av sin retorik.

Men först måste noteras att skandaldebatternas dagar nu förhoppningsvis ligger bakom oss. Lars Leijonborg klarade sig bra i TV i går - trots hårda och legitima försök att ifrågasätta honom.

Möjligen kan det ge lite mer av utrymme för sakdiskussion- t ex om ekonomi och jobb.

Brittiska men mycket ansedda The Economist har i det nummer som kom ut i dag en längre betraktelse om Sverige och svensk ekonomi som förtjänar att läsas. Jag har länkat direkt till den från min internationella blog.

Göran Persson lider just nu av accelererande vänsterretorik. Det är tydligen den flygeln som skall mobiliseras.

I TV-duellen med Fredrik Reinfelt skrämde han hela tiden med "börsen" när det gällde sjukvården. Och nu är det diskussionerna mellan Volvos olika ägare som han utnyttjar till olika populistiska attacker.

Öppet antyder han att de som ligger investmentföretaget Cevian är att betrakta som suspekta och farliga, och säger att det i stället borde vara AP-fonderna som var med och skaffade sig inflytande över Volvo.

Föga verkade han, när han gjorde det uttalandet, medveten om att AP fonderna tillhör de största investerarna i den Cevianfond som köpt ca 5% av aktierna i Volvo.

Och Anna Ekström, styrelseledamot i Första AP-fonden och tidigare socialdemokratisk statssekreterare, säger att "första AP-fondens innehav i Cevian är ett bra sätt att långsiktigt säkra pensionärernas sparkapital, och det är det som är vårt uppdrag."

Cevian och Christer Gardell tillhör förvisso utmanarna i dagens näringsliv. Att han levererar god avkastning på de pengar - oftast pensionärernas - som han förvaltar förefaller tydligt. Och erfarenheten borde ha lärt oss att företagsamheten långsiktigt mår väl av dessa utmanare som då och då sticker fram, ifrågasätter och stimulerar fram en omprövning.

Men det skall inte uteslutas att en allt mer trängd herr Persson nu kommer att försöka att kasta sig över den förmenta faran från okända riskkapitalister som ett sätt att mobilisera sin vänster.

Att AP-fonderna tillhör denna skara, eller att franska Renault är den särklassigt största enskilda ägaren i nationalklenoden Volvo, torde då bekymra honom mycket föga.



Så kan det gå när populismen springer iväg...

Vänsterpopulismens faror

Sitter åter på Arlanda på väg mot mer främmande dcestination. Under de närmaste dagarna får jag följa valrörelsen via nätet - vilket ju i och för sig går alldeles utomordentligt.

Skandaldebatternas dagar ligger nu förhoppningsvis bakom oss. Lars Leijonborg klarade sig bra i TV i går - trots hårda och legitima försök att ifrågasätta honom.

Möjligen kan det nu bli lite av sakdiskussion- t ex om ekonomi och jobb.

Brittiska men mycket ansedda The Economist har i det nummer som kom ut i dag en längre betraktelse om Sverige och svensk ekonomi som förtjänar att läsas. Jag har länkat direkt till den från min internationella blog.

Göran Persson lider just nu av accelererande vänsterretorik. Det är tydligen den flygeln som skall mobiliseras.

I TV-duellen med Fredrik Reinfelt skrämde han hela tiden med "börsen". Och nu är det diskussionerna mellan Volvos olika ägare som han utnyttjar till olika populistiska attacker.

Öppet antyder han att de som ligger investmentföretaget Cevita är att betrakta som suspekta och farliga, och talar i stället om "det nationella kapitalet" som någonting som skall värnas. Han verkar inte veta att till dcem som investerat i detta företag hör flera AP-fonder.

Så kan det gå när populismen springer iväg...

Tillbaka i Spåret

Med kvällens TV-duell mellan Fredrik Reinfeldt och Göran Persson förefaller det som om valrörelsen är tillbaka i spåret.

Intrångshistorien och folkpartiet nämndes över huvud taget inte. I stället koncentrerades diskussionen på jobben, vården och skolan. Inte så sensationellt, men inte utan intresse.

Göran Persson svarade för debattens överraskning genom att säga att jobben var valrörelsens viktigaste fråga. Det var nog många som mindes honom säga att den frågan inte skulle få någon betydelse alls för valet - och Fredrik påminde diskret om saken.

I övrigt var överraskningarna i sak mycket få.

Persson ville attackera och skrämma. Fredrik Reinfeldt ville vinna förtroende och lugna, men i viss mån också ifrågasätta.

Och jag tycker nog att det var tydligt att det var den senare linjen som vann. Göran Persson gick mycket på gammal rutin och gamla argument. Sannolikt är han ännu tröttare på dem än de flesta andra. Och de verkar inte bita på samma sätt längre.

Detta medan Fredrik Reinfeldt gav ett bättre intryck, och antydde lite mer av snabbhet i resonemangen.

Det skulle förvåna mig om inte de olika mätningarna efter debatten visar att det var Fredrik som var den som vann debatten.

Och därmed kan valdebatten vara tillbaka i spår igen. Skönt. Och viktigt.

Besked från Peter Eriksson

Tja, det kommer nog att ta sin tid innan denna valrörelse åter finner sin form.

Annars borde diskussionen ha handlat om Peter Erikssons mycket klara besked i TV i går kväll om att miljöpartiet inte tänker tolerera en socialdemokratisk minoritetsregering.

Det är ett konkret besked om att vi riskerar en rejäl regeringsröra om vänsterkoalitionen skulle vinna valet. Och ur den röran kommer med betydande sannolikhet komma en rödgrön koalitionsregering.

Men vilken energipolitik, Europapolitik, tillväxtpolitik, skattepolitik, skolpolitik eller försvarspolitik - bara för att ta några exempel ur högen - en sådan regering skulle föra vet vi praktiskt taget ingenting alls om.

Själv skall jag efter att först ha hållit anförande på en konferens i Stockholm om riskkapitalfrågor försvinna i riktning Oslo ett tag.

Jag missar ett dygn av folkparticentrerat tumult. Möjligen kommer kvällens TV-debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Göran Persson att lyckas att föra tillbaka fokus i debatten till några av sakfrågorna.

Rapport Från En Kampanjbuss.

Sent tisdag kväll tillbaka i Stockholm efter valmöten tillsammans med Ulf Adelsohn i Ängelholm, Hälsingborg, Landskrona, Lund, Höllviken och Malmö under dagen. Och det efter en start ute på Käringön i Bohusläns skärgård strax efter fem på morgonen.

Således en rätt intensiv kampanjdag.

Det var "Moderaterna Classic" på rull i "Nya Moderaternas" ljusblå kampanjbuss.

Fortfarande knappt några tecken alls ute på gator och torg på en mer offensiv socialdemokratisk valrörelse. De sitter och kurar i sina valstugor och tycker att det var bättre förr.

Möjligen finns det antydan till ett litet undantag i Göteborg. Här bedriver man en valrörelse för kommunens starke man Göran Johansson - och denne gör ingen hemlighet alls av att han inte vill veta av Göran Persson.

Går det bättre för socialdemokraterna i kommunalvalet i Göteborg än i riksdagsvalet kommer det inte att vara svårt att hitta förklaringen.

Frågorna där ute på mötena med väljarna är de som hitintills dominerat i media - oron för jobben som den dominerande av dessa. Möjligen skulle det nämnas att frågan om de höga och stigande elpriserna håller växa. Här finns en ny oro för framtiden.

Ovanpå allt detta kommer så allt som har att göra med intrånget i delar av socialdemokraternas datorsystem.

Göran Persson - vars toleranströskel för lögner och ohederlighet annars är betydande - säger sig nu vara "äcklad" av det hela. Och folkpartiets partisekreterare har avgått i ett försök att begränsa affärens skadeverkningar.

Det kommer nog att ta sin tid innan vi i mediadånet får mer konkreta besked om vad som faktiskt hänt. De utredningar som nu inletts kommer nog dessvärre att ta sin tid. Men det skulle förvåna mig föga om det hela då skulle visa sig ha betydligt mindre dimensioner.

Utredningarna får - precis som i fallet Danielsson - ge svaret på de olika frågorna.

Med den skrattretande charlatanmässiga syn som vissa socialdemokrater verkar ha haft på datorsäkerhet skulle det inte förvåna mig om att vi kommer att få nya uppgifter om individer som varit inne och tittat.

Intrångsförsök i de olika politiska datorbaserna förekommer snart sagt dagligen - men avvärjs normalt av fungerande säkerhetssystem.

Men samtidigt är det frapperande hur föga av värde som dessa intrång verkar att ha avslöjat. Det är mycket svårt att se att de skulle ha haft någon politisk betydelse värd namnet.

Oetiskt har det hur som helst varit, och om i vilken utsträckning det varit brottsligt kommer vi i sinom tid att ges besked. Det är viktigt att saken röjs upp - och röjs upp ordentligt.

Men för diskussionen om de utmaningar som svensk politik står inför under den kommande mandatperioden har detta föga relevans.

Ju förr valrörelsen kan återgå till valets verkliga frågor desto bättre för alla - inte minst för väljarna.

Internet och Sårbarhet

Eftersom jag sitter här med SJ:s mycket nöjde styrelseordförande Ulf Adelsohn måwste jag rapportera att det numera finns trådlöst Internet som dessutom fungerar på X2000-tågen.

Alls icke dåligt. Världen går framåt.

Dagen efter utfrågningen av Fredrik Reinfeldt i TV verkar annars att komma att domineras av uppgiften om intrång i socialdemokraternas datorsystem.

Vi kommer säkert att få veta mer om detta vart det lider.

Något tekniskt avancerat intrång förefaller det dock knappast att ha handlat om. En partiombudsman har haft haft sitt namn som lösenord för att logga in, och detta har då varit relativt lätt att konstatera.

Att utnyttja detta - i synnerhet i politiska sammahang - är självfallet oetiskt, men det handlar också om att man negligerat några av de allra mest grundläggande reglerna för informationssäkerhet.

Mot Göteborg!

Bråttom, bråttom för att hinna med X200o från Skövde ner mot Göteborg och en valkampanjdag där.

Gårdagkvällen tillbringades framför en TV i Tivedens skogar för att se på utfrågningen av Fredrik Reinfeldt.

Den gick med alla rimliga mått mätt mycket bra. Lite tuffare än de tidigare, men det är inte onaturligt, och heller inte någon nackdel.

Annars var det en strålande dag av möten och diskussioner.

I Stegeborgs vackra borgruin på förmiddagen. Och sedan på varvet i Gryt med en rätt betydande församling kring lunch.

Därefter möte tillsammans med Ulf Adelsohn på Stora Torg i Linköping där vi lyckades samla ihop ett antal hundratal personer för en timme med frågor och svar på söndagseftermiddagen.

Av socialdemokrater syns fortfarande mycket föga. Det verkar inte vara luft i deras ballong.

I Norrköpings-Tidningar läste jag hur LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin på besök tidigare i veckan hade försökt hetsa upp pappersarbetarna mot alliansens politik - enkannerligen när det gäller a-kassan - men i stället fått diskutera hur det var med Lars Danielsson.

Wanja kan inte ha haft det kul.

Men det har vi.

Annorlunda Valrörelse

Så har jag då haft mitt första torgmöte i denna valrörelse.

Det var med Stockholmsmoderaterna och med både Chris Heister och Beatrica Ask. Och det var i det intensivaste torgmöteshörnet i Sverige nere vid Åhlens City. Dessutom en solig lördagseftermiddag.

Och vi kom omedelbart efter Lars Leijonborg och Carl B Hamilton.

Ändå var det någonting som saknades i atmosfären. Det var inte riktigt valrörelse där i hörnet på det sätt som det brukade vara.

Efter ett tag var det uppenbart vad det var som var skillnaden.

Det fanns inga ifrågasättande socialdemokrater. Inga utplacerade frågare som försökte snärja in oss i vår egen politik. Det saknades den elektrocitet i atmosfären som ligger i mötet mellan olika idéer och alternativet.

Och min bild från detta möte var den bild som andra kände igen. Persson finns visserligen i TV, radio och tidningar. I alla fall då och då. Men så värst mycket av en kampanjande socialdemokrati ute på gator och torg finns det faktiskt inte.

Det är en loj valrörelse denna 2006 års upplaga.

I morgon bär det vidare till Östergötland.

Också Lite Kampanj

Även för min del blir det lite valrörelse under de kommande dygnen. Man måste ju se om att går att dra några strån till stacken.

I morgon lördag torgmöte vid Åhléns City med början kl 14:00. Tillsammans med Chris Heister.

Och på söndag bär det av till Östergötland. Först ut mot skärgården, men sedan möte på Stora Torg i Linköping kl 14:15 tillsammans med Ulf Adelsohn. De gamla moderaterna.

Måndagen är det så Göteborg med torgmöte - också med Ulf - i Nordstan kl 17:00. Det har alla förutsättningar att bli livat.

Och tisdagen bär det vidare ner mot Skåne. Större torgmöten i Helsingborg på Konsul Olssons plats kl 12:00, på Stora Torg i Lund kl 15:15 och i Västra Hamnen i Malmö kl 18:30.

Om internetuppkopplingsmöjligheterna kommer att vara så strålande från den snabba resan återstår att se, men det fungerar återkommer jag säkert med rapporter.

Valrörelseresor har alltid sin charm.

Som Gösta Bohman?

Jag ser att Expressens politiske kommentator Anders Johnsson hävdar att Maud Olofsson i TV i går lät "som Gösta Bohman".

Nåja. Det är inte svårt att hitta skillnader mellan de bägge. Och jag skulle tro att han skrev det i akt och mening att det skulle vara negativt.

Men det finns nog rätt många som trots allt uppfattar kommentaren som positiv.

Förnyaren Maud

I gårdagkvällens TV-utfrågning framstod Maud Olofsson faktiskt som lite av alliansens förnyare och förändrare.

Hon talade om företagande på ett sätt som borde höras oftare, och vågade frimodigt ifrrågasätta socialdemokratiska kärndoktriner om arbetsrätt, arbetskraft från andra länder eller centralstyrning av landet. Hon talade om vikten av att med en ny politik frigöra den slumrande privata tjänstesektorn.

Det är bara att hoppas att både Lars Leijonborg och Fredrik Reinfeldt kommer att kunna visa samma frimodighet när de skall frågas ut.

Det är i viljan och förmågan att förnya och förändra gammal politik - inte minst på dessa områden - som nyckeln till framgång för en kommande alliansregering ligger.