Reformregeringen 1991 - 1994

Sakta börjar det finns i alla fall en antydan om det kommande valet i det av svensk debatt som når fram till mig.

Socialdemokraterna lär ha publicerat en skrift där de hävdar att de är utomordentligt nöjda med sig själva.

Det var ingen mindre än vice statsministern Bo Ringholm som sade att det skulle bli ett tvärt slut med både rättvisa och solidaritet i Sverige om han inte fick fortsätta.

Till bilden hör som vanligt en dramatisk svartmålning av den borgerliga regeringsperioden mellan 1991 och 1994. Och alliansens partiers ansträngningar för att tala om sanningen är inte överdrivet omfattande.

När vår gemensamma regeringsstart firade sitt tioårsjubileum år 2001 skrev Bengt Westerberg och jag en gemensam artikel i DN där vi summerade vad en del av vad de tre regeringsåren innebar.

Även om jag hoppas att debatten under de kommande veckorna skall handla allra främst om framtiden skadar det inte med ett visst perspektiv bakåt.

Så här skrev Bengt och jag då - och den texten förtjänar att läsas som en bakgrund till mycket av valdebatt nu:

Sveriges läge när vi tillträdde i oktober 1991 var besvärligt.

Den ekonomiska politiken under senare delen av 1980-talet hade i väsentliga avseenden misslyckats. Mot den bakgrunden skisserade vi två hösten 1990 på denna sida ett gemensamt program som syftade till att bryta stagnationen. Vi ville ge Sverige en ny start. Det bidrog till att Sverige fick en ny regering.

Att regeringsskiftet genomfördes den 4 oktober var en tillfällighet. Men just den dagen hade kommit att bli symbolen för det starka motståndet mot de löntagarfonder som socialdemokratin genomdrev 1983. Förslaget att avskaffa löntagarfonderna blev det första förslag som vi lade på riksdagens bord.

Hur viktigt var detta beslut?

Löntagarfonderna lanserades på 1970-talet i syfte att socialisera svensk näringsliv. Flera ledande socialdemokrater har under senare hävdat att de aldrig var särskilt tända på idén, men under de år debatten rasade sa de inte ett pip om det. Ännu i slutet av 1980-talet levde tanken på socialiseringen inom LO och Ingvar Carlsson vägrade ta avstånd från förslagen. Att avskaffa löntagarfonderna var en viktig markering mot socialdemokratiska socialiseringsplaner.

Men vårt program var inte ett program för att riva upp gamla beslut, utan för reformer på en lång rad områden.

I vår regeringsförklaring angav vi fyra stora uppgifter.

Den första var att ”fullt ut föra Sverige in i det europeiska samarbetet genom förhandlingar om medlemskap i den Europeiska Gemenskapen”.

Efter hårt tryck från såväl våra partier som från verkligheten hade den socialdemokratiska regeringen sommaren 1991 lämnat in en svensk medlemsansökan. Men det var bara startpunkten för ett omfattande förhandlingsarbete. Trots att många ansåg tidtabellen alltför optimistisk siktade vi in oss på att Sverige skulle vara medlem fr o m 1995.

Att föra Sverige från en utkants- till en kärnposition i Europa var en uppgift som dominerade mycket av regeringens arbete under dessa år. När vi undertecknade avtalet med EU på midsommarafton 1994 hade vi fört i hamn den viktigaste internationella förhandling som Sverige genomfört i modern tid.

Den andra uppgiften var, att ”bryta den ekonomiska stagnationen och att återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarenation med en stark och växande ekonomi”.

Sverige hade halkat efter under lång tid. Men nu var den ekonomiska situationen akut och alarmerande. Sedan 1990 befann sig svensk ekonomi i en brant utförsbacke. Vi förlorade cirka tusen jobb om dagen.

Vi hade i valrörelsen i starka ordalag varnat bl a för den tickande arbetslöshetsbomben. Ändå skulle det på två punkter visa sig att situationen var eller blev värre än vad vi hade anat.

Den första var bankkrisen. Den hade dolts för både allmänheten och oss. Insatserna för att rädda spararna och det finansiella systemet kom att bli mycket omfattande. Men de blev i allt väsentligt framgångsrika.

Den andra var den allmänna europeiska kris som bröt ut efter den danska folkomröstningen om Maastricht-avtalet i juni 1992. Den slog hårt också mot Sverige.

När den svenska krisen blev akut hösten 1992 var det vår strävan att bevara kronans värde. Det hade sin bakgrund i närmare två decennier av misslyckad devalveringspolitik. Målet delades av socialdemokraterna vilket bidrog till ett par unika uppgörelser mellan regeringen och dem i september. Men när det blåste upp till orkan på det europeiska havet visade sig den svenska farkosten fortfarande vara alltför bräcklig. I november 1992 tvingades vi ge upp försvaret för kronan. Flera länder hade då redan tvingats till samma sak, och andra följde efter.

Till detta kom nödvändigheten att snabbt stoppa ökningen av det statliga budgetunderskottet.

Det fortsatte att öka under våra två första regeringsår. Det var inte en konsekvens av politiska beslut om sänkta skatter eller ökade utgifter utan av den kraftiga nedgång som berodde på arvet från 1980-talet och på den internationella krisen.

Vi tog omedelbart itu med saneringen av statsfinanserna. Vårt första sparprogram kom bara månader efter regeringsskiftet. Totalt kom vi att lägga fram och fatta beslut om utgiftsminskningar på cirka 120 miljarder kr. Trots att de flesta av våra åtgärder kritiserades hårt av socialdemokraterna kom dessa att acceptera det mesta efter regeringsskiftet 1994.

Våra beslut och förslag utgjorde merparten av de nödvändiga utgiftsminskningar som under 1990-talet krävdes för att sanera statsfinanserna.

Men vårt arbete var främst inriktat på reformer för att varaktigt vända utvecklingen.

Det fattades under dessa år en lång serie av beslut om bl a avregleringar, inte minst på det viktiga telekomområdet, privatiseringar av statliga företag, tuffare konkurrenslagstiftning, förbättringar för särskilt mindre företag och storsatsningar på forskning och utbildning.

Från slutet av 1993 vände ekonomin uppåt. I efterhand kan vi konstatera att om så gott som alla kurvor pekade åt fel håll våren 1991, hade vi våren 1994 kommit i en situation där de i stället pekade rätt.

Jobben ökade, företagens framtidstro var rekordstor, tillväxten blev stark och budgetunderskottet minskade.

Den direkta krisen hade hävts, och en god grund för framtiden lagts. Men det återstod en lång väg.

Den tredje uppgiften i vårt regeringsprogram var att ”förbättra vår välfärd och sociala omsorg genom en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken”.

Inom socialdemokratin fanns sedan gammalt en ingrodd övertygelse om att valfrihet och konkurrens var obehövlig inom välfärdssektorn. De tyckte att medborgarna skulle nöja sig med att påverka välfärdssektorn genom att rösta och arbeta politiskt. Någon valfrihet behövdes inte.

Mot det synsättet stod vår linje som innebar, som vi skrev på DN Debatt hösten 1990, ”att med utgångspunkt i ett system med gemensam finansiering låta pengarna i stor utsträckning följa de val som den enskilde träffar. Därmed kombineras marknadens fördelar med det gemensamma ansvarets rättvisa.”

Vår valfrihetsrevolution genomfördes på en rad områden.

Först inom barnomsorgen, tydligt inom skolan genom friskolereformen, markant inom arbetsförmedling och successivt också inom sjukvården. Studier har visat att den vanmakt många medborgare tidigare kände genom valfrihetsrevolutionen förbyttes i en känsla att på ett helt annat sätt kunna påverka välfärdstjänsterna.

Denna valfrihetsrevolution hade aldrig kommit till stånd utan regeringsskiftet.

Socialdemokraternas motstånd på 1980-talet var monumentalt. Vi ville i motsats till dem uppmuntra enskilda alternativ som komplement till de offentliga. Även om socialdemokraterna i viss mån har accepterat de framsteg som gjordes återfaller de än i dag ofta i sina gamla positioner.

Den största välfärdsreformen vid sidan om valfrihetsrevolutionen genomförde vi på handikappområdet. Det kändes tillfredsställande att mitt i den akuta krisen kunna förbättra situationen för de svårast funktionshindrade.

Sent omsider lade vi också fram förslag om familjepolitiken. Frågan har alltid varit besvärlig för de borgerliga partierna. Åsikterna går isär på många punkter. Som alltid i sådana fall tvingas man till kompromisser. De speglar att det ute i samhället finns olika uppfattningar och att ingen gruppering ensam kan diktera villkoren. Valfriheten i barnomsorgen liksom den s k pappa-månaden i föräldraförsäkringen har bestått. Vårdnadsbidraget avskaffades av socialdemokraterna. Erfarenheter från Finland tyder på att de farhågor om negativa effekter som fanns på vissa håll i Sverige var överdrivna.

Den fjärde uppgiften handlade om att ge miljöpolitiken en starkare ställning i den samlade politiken. I dag kan detta upplevas som självklart, men då var det inte alltid så.

Det preliminära projektet till en fast förbindelse över Öresund hade t ex tagits fram utan ordentlig miljöprövning. Den blev vår uppgift. Efter segdragna förhandlingar i regeringen kunde ett beslut fattas om en fast förbindelse som skulle uppfylla högt ställda krav för skyddet av bl a Östersjöns marina miljö.

1990-talets första hälft präglades ofta av stark ideologisk konfrontation. Men trots de politiska spänningarna strävade vi efter att uppnå bred enighet om viktiga nationella reformer. Europaförhandlingarna har nämnts. Vi fick också beslut om längre mandatperioder till riksdagen, ett förstärkt grundlagsskydd för medborgerliga fri- och rättigheter och grunden för ett nytt och bättre budgetsystem.

Av stor betydelse för Sveriges framtid var överenskommelsen om ett nytt pensionssystem.

Utredningar hade pågått länge, men socialdemokraterna var fast i det gamla ATP-systemet. Därför blev regeringsskiftet avgörande för att en reform skulle komma till stånd. När vi lämnade regeringen hade de principiellt viktiga besluten fattats i bred enighet. I dag ses den svenska pensionsreformen internationellt som banbrytande..

Det är inte säkert att vi bägge ännu har den nödvändiga distansen för att rätt kunna värdera allt som skedde under dessa år. Vårt perspektiv i dag påverkas självfallet också av de roller vi hade då.

Liksom alla andra underskattade vi för tio år sedan djupet i den ekonomiska kris vi då höll på att störta ner i. Men trots denna kom fyrpartiregeringen att genomföra ett omfattande reform- och saneringsprogram.

På en lång rad områden fattade vi beslut som innebar ett tydligt uppbrott från en tidigare politik, och vi inledde och beredde vägen för förändringar som kommit att spela en central roll i det gångna decenniets politik och samhällsdebatt.


Det var så det var.

En reformregering i en besvärlig tid - men som på viktiga punkter ändrade Sveriges kurs.

Jag vågar påståendet att vi under de tre korta åren fattade eller lade grunden till fler beslut av betydelse för Sveriges ekonomi och framtid än vad som åstadkommits under de tolv åren sedan dess.