Bildt Valkommentar 2006

Call For Mid East Action

2006-10-04T15:00:00.000+02:00

Today is published a major appeal for a new push towards peace in the Middle East, signed by a large number of public leaders around the world.

And I am among those that have signed the appeal.

It comes at the same time as US Secretary of State Rice is touring the region and exploring the possibilities of moving forward.

And it comes when there is a mounting interest in Europe in taking some sort of initiative. The present policy vacuum on the key issues of the conflict are nothing less than dangereous.

Another appeal in another critical situation.

Will it have any effect?

Lite magstarkt...

2006-09-26T22:55:00.000+02:00

Två f d socialdemokratiska statsråd som regeringen Persson gjort till ambassadörer anser nu att de bör utnämnas till ny ambassadör i Oslo.

Lite magstarkt, må det sägas.

På rad arm kommer jag på fyra socialdemokratiska statsråd som gjorts till ambassadörer på mer eller mindre goda grunder.

Däremot vet jag inget borgerligt f d statsråd som anetts lämplig för dessa positioner.

Därmed inte sagt att det bör sättas ett f d borgerligt statsråd i Oslo. Men därmed alldeles definitivt sagt att det inte bör sättas ett f d socialdemokratiskt statsråd där.

De må tycka att Brasilia eller Maputo är för långt bort från Sverige.

Though luck.

Vart går socialdemokraterna?

2006-09-24T21:11:00.000+02:00

Denna blogg skulle egentligen bara finnas under valrörelsen. Den tid jag har för att skriva blogg konsumeras ju annars av det jag skriver med mer internationell inriktning på Bildt Comments.

Men då och då är det möjligt att det kommer en och annan fundering här också - även om jag skulle gissa att antalet besökare kommer att bli mer begränsat när antalet inlägg blir allt mindre.

Just nu pågår regeringsbildning. Om den tänker jag inte skriva någonting alls. Det som nu förbereds kommer att uppenbaras den 6 oktober när regeringen Reinfeldt tillträder.

Men dessutom pågår början på den stora diskussionen om vart socialdemokratin skall ta vägen. Och den är långt ifrån ointressant. Även efter en genomusel valrörelse och med ett genomuselt valresultat förblir socialdemokraterna ett stort parti och kommer att föra oppositionsdebatten mot alliansregeringen under de kommande fyra åren.

Att partiets tillstånd just nu är eländigt är uppenbart. Lotta Gröning skrev nyligen på sin blogg att "socialdemokratin i dess nuvarande form är konservativt, bakåtsträvande och har nästan ingen förmåga till nytänkande."

Och mot den beskrivningen finns det inte så mycket att invända.

Den stora frågan är om man förmår att ändra på den saken under en ny partiledare och år i opposition.

Om jag tänker tillbaka på åren 1991 - 1994, då socialdemokraterna senast var i opposition, så var det knappast år som kan bilda mönster. Efter en period av visst lugn omedelbart efter valnederlaget 1991 blev det en rätt skränig och kortsiktig oppositionspolitik som till mycket stora delar vägrade att se de verkliga utmaningar som landet stod inför.

Den ekonomiska utvecklingen gjorde det relativt lätt att vara i opposition. Vi övertog regeringsmakten i ett läge där arbetslösheten ökade med ca 1 000 personer om dagen och budgetunderskottet med ca en miljard kronor i veckan - det var fritt fall - och det skulle ta nästan två år av också europeisk monetär kris att vända den utvecklingen i tydlig uppgång.

Det var lätt att vara skränig opposition.

Men när det ställdes krav på att minska utgifter för att få budgetutvecklingen under kontroll vägrade man att vara med - och hade egentligen föga mer än räknetricks och skattehöjningar att komma med när vi ställdes inför nödvändigheten av både besparingar och strukturella reformer.

I efterhand tror jag nästan alla socialdemokrater sagt att de inte tycker att den perioden var så mycket att vara stolt över. Och den förberedde dem dessutom dåligt för perioden i regeringsställning - omställningen när man väl kom dit blev nog rätt smärtsam för åtskilliga.

Att man nu snabbt får en ny partiledning skapar förutsättningarna också för en politisk nystart. Frågan epoken Persson kommer det sannolikt inte att finnas så mycket idégods att ta med - och från tidigare mer utpräglat socialistiska epoker än mindre.

Blir man då bara bidragssystemens fundamentalistiska försvarare? Fackföreningsrörelsens ombudsmän och ombudskvinnor i riksdagen och den politiska debatten? Eller fortsatta 50-talsdrömmare?

Kortsiktigt vore det självfallet bra för allianspartiernza om det blev så. Det skulle kanske göra att de tendenser till mer av nytt tänkande som finns hos dem skulle framstå som nationens enda hopp.

Men långsiktigt vore det illa för landets politiska system. Det finns fortsatt frågor som kommer att kräva i alla fall ett element av samsyn över gamla gränser. Och i en värld av accelererande globalisering kommer kraven på förändring och förnyelse att bli allt starkare.

Så vi har nog anledning att följa den debatten - när den så småningom kommer - med ett betydande intresse.

Mot 6 Oktober

2006-09-19T22:43:00.000+02:00

Så har då den mer formella regeringsbildningsprocessen inletts.

Talmannen har gett Fredrik Reinfeldt uppdraget att förbereda bildandet av en fyrpartiregering. Det är ett tydligare uppdrag än som givits vid andra motsvarande tillfällen, men så är också bilden klarare.

1991 drabbades vi ju av situationen att Ny Demokrati tog sig in i riksdagen, vilket gjorde att vi bara kunde bilda en minoritetsregering. I slutändan kom det att fungera i alla fall, men det var förvisso inte utan sina komplikationer.

Nu inleds ett arbete under ledning av de fyra partiledarna och deras närmaste medarbetare. Och samtidigt etableras mer formella kontakter mellan den avgående och den tillträdande regeringen.

Inte minst det senare är viktigt. Ett regeringsskifte har många aspekter har såväl politisk som personell natur. Och såväl 1991 som 1994 genomförde vi regeringsskiftena med en ömsesidig respekt som var betydelsefull.

Regeringen Persson sitter kvar och har i formell mening fulla befogenheter med det lilla undantaget att de inte kan utlysa nyval. Anledningen till att de har fulla befogenheter är att landet måste regeras om någonting inträffar.

Men av praxis uträttar regeringen endast de löpande saker som måste uträttas, och jag har förstått att det är de instruktioner som nu också gått ut till statsråden och statssekreterarna. Regelboken följs.

Nu etableras också en dialog främst mellan finansdepartementet och allianspartierna. Regeringen har ju att lägga fram en budget tio dagar efter det att den tillträtt, och även om denna budget kommer att bli mer teknisk än politisk - det finns helt enkelt inte tid att få in så mycket av politiken - så är det viktigt att alliansen är väl förberedd.

Jag utgår från att motsvarande inom kort kommer att ske på utrikessidan. FN:s generalförsamling har just inlett sin 61:a session i New York, och det krävs självfallet en samordning om vad som skall sägas där.

Själva regeringsbildningen ligger så på regeringsbildaren och hans allianskollegor, och den kommer nu att ta sin lilla tid.

Jag skulle kunna föreställa mig att man relativt snabbt kan börja att titta på utkast till en regeringsförklaring grundad på alliansmanifestet, att man också börjar att diskutera hur regeringen skall organiseras.

Behöver vi ett "samhällsbyggnadsdepartement"? Sannolikt inte. Är näringsdepartementet ett idealiskt konglomerat av ärenden? Sannolikt inte. Skall EU-frågorna ligga kvar på statsrådsberedningen? Sannolikt. Detta bara som exempel på frågeställningar.

Och så småningom börjar man också nosa på det som intresserar media mest - namn på möjliga statsråd. Men där skulle jag tro att bollarna slutgiltigt kommer att falla ner rätt sent i processen - och det skulle jag tycka är en rätt klok ordning.

Ofta glöms bort att det första som måste ske är att välja ny talman. Även om Björn von Sydow är en utomordentlig person som på ett utomordentligt sätt skött arbetet som talman har socialdemokraterna etablerat att det är den regerande konstellationen som tillsätter talman.

Och det som också kommer tidigt när riksdagen samlas är att utse de som skall vara gruppledare. I regeringen mellan 1991 och 1994 kom de fyra borgerliga gruppledarna att bli viktiga i och med att de deltog i alla beredningen och sammanträden som regeringen hade. Jag skulle tro att man mot bakgrund av erfarenheterna då kommer att tillämpa samma system nu.

Så kommer det att rulla på under de närmaste dagarna. Media kommer att spekulera eftersom det inte finns så mycket att rapportera.

Men den 6 oktober skall allt vara klart. Och det kommer det också att vara.

Göran Persson

2006-09-18T10:37:00.000+02:00

När Göran Persson nu avgår börjar kommentatorer så långsamt att fråga vilket hans bidrag till den politiska utvecklingen egentligen var.

Till den frågan kommer det sannolikt att finnas anledning att återkomma längre fram - när han verkligen avgår.

Men det är värt att notera att de inledande bedömningarna knappast är särskilt smickrande.

Så här avslutar Lena Melin i Aftonbladet i dag:

När historien om Göran Perssons tid vid makten ska skrivas kommer den inte att bli smickrande. Hans parti har backat i fem av de sex val han lett det i.
Förutom saneringen av statens bankruttsmässiga ekonomi, som genomfördes med Persson som finansminister, har han inte heller satt minnesvärda märken i den politiska parketten.
I installationstalet 1996 talade Göran Persson om det gröna folkhemmet. Det var en ny vision, en ny uppgift för socialdemokraterna. Idén var suverän. Men det blev mest skattehöjningar på el, olja och bensin.
Göran Persson kommer inte att gå till historien som en stor och nydanande politiker. Han kommer att gå till historien som en stor personlighet. Som skilde sig, gifte sig och byggde herrgård för öppen ridå.

Så kan det gå här i världen

Snabbt På Morgonen

2006-09-18T08:13:00.000+02:00

Några ytterligare djupsinningheter om valresultatet hinner jag inte med just nu - jag skall iväg i taxi till SVT igen.

Men lite kommentarer hann jag skriva ner på bildt.blogspot.com.

Och jag återkommer här också.

Moderaterna Classic

2006-09-17T16:33:00.000+02:00

I dag är det valdag - kampanjandet är över och beskedet om avgörandet ligger bara timmar från oss.

Men även om jag inte brukat lägga upp bilder på denna blog kan jag inte undvika att lägga upp en bild från kampanjresan med Moderaterna Classic för någon vecka sedan.

Det var Ulf Adelsohn och jag som var ute. Tillsammans har vi varit partiledare för moderaterna i 18 år, vilket ju är en rätt respektingivande tid.

Och här är vi i gång på ett rätt härligt möte med frågor och svar i Östra Nordstan i Göteborg.

Alltid gladde det någon. Vi hade i alla fall roligt.

Sten Andersson

2006-09-17T00:48:00.000+02:00

Kvällen före vad som ser ut att bli ett valnederlag av historiska dimensioner för socialdemokraterna kommer budet om att Sten Andersson plötsligt gått bort.

Lite skämtsamt kallade jag honom någon gång för socialdemokratins motsvarighet till det engelska kungahusets drottingmoder. Partiledare kom och gick, men Sten bestod. Under decennier var det han som var inkarnationen av Rörelsen. Och jag vet att han satte värde på den kommentaren.

Hans glansdagar var som den ständigt infallsrike partisekreteraren, men han kom också att spela en hedersvärd roll som utrikesminister i en utmanande tid. Inte ens den mest förhärdade politiske motståndare kunde undgå att tycka genuint bra om den alltid humorfyllde och ofta generösa personen Sten Andersson. Under sina decennier var han socialdemokratins mest charerande, klart färgrikaste och i ett längre perspektiv kanske också framgångsrikaste gestalt.

Som politiker var han ett verkligt proffs - i detta ords allra finaste bemärkelse.

Curt Nicolin

2006-09-16T19:58:00.000+02:00

I valrörelsens slutskede kom budet om att Curt Nicolin gått bort.

Det handlar inte bara om en imponerande person utan om ett stycke modern svensk historia.

Som ung ingenjör och industriman var han i spetsen för de omedelbara efterkrigsdecenniernas allra djärvaste satsningar - från jetmotorer till kärnkraftverk. Hans Sverige skulle ligga främst i världen.

Och från ingenjören blev han industriledaren för några av våra internationellt viktigaste företag - från ASEA till SAS.

Men därefter blev han också den stridbare och samhällsengagerade individ som tog strid mot fondsocialism och kollektivism och beredde vägen för en öppnare och bättre svensk ekonomi.

Hans historia - och hans svenska epoks historia - har skildrats i en fascinerande bok av Olof Ehrenkrona. Den förtjänar att läsas om och om igen.

Och Curt Nicolins minne förtjänar att hedras av oss alla. Han betydde mycket.

Den Soliga Finaldagen

2006-09-16T19:15:00.000+02:00

Så har i alla fall jag avverkar de sista av mina möten i denna 2006 års valrörelse.

Det blev ett bra möte i Täby Centrum, och efter det gjorde Chris Heister och jag ett litet mer informellt torgmöte i samband med att vi drack kaffe i valstugorna på Odenplan.

Och det var god stämning på gator och torg denna soliga och vackra septemberdag.

Socialdemokraterna var måhända inte märkbart uppåt, men de trevligt kämpande själarna i deras valstuga på Odenplan bjöd mig i alla fall på gott kaffe på samma sätt som socialdemokratiska valstugor i andra delar av landet gjort. Tackar!

Och folkpartister i Täby visste att det nog skulle bli minus för dem i förhållande till 2002 i morgon, men hoppades att det inte skulle bli för mycket. Och en alliansseger var dock det viktigaste.

När jag pratade tog jag min utgångspunkt i ledaren i Afonbladet i dag.

I den konstateras alldeles korrekt, att det är jobben som är detta vals stora fråga, men att regeringen i den alltför sent upptäckte att deras politik inte fungerade fullt ut. Och ledaren noterar också att alliansen har en politik som också innehåller bra inslag.

När denna valrörelses historia skrivs kommer det för socialdemokratins del att bli historien från Göran Perssons uttalande på Norra Bantorget i Stockholm 1 maj att jobben inte alls skulle bli någon fråga i valet tills hans tal på Götaplatsen i Göteborg i dag om att det är jobben det handlar det.

Detta var hans valrörelse nästan mer än det var socialdemokraternas. När jag tänker tillbaks på tidigare socialdemokratiska valrörelser kännetecknades de alltid av försök att presentera ett parti med viss bredd.

Men det var förr det. Nu har det varit Persson, Persson och därefter en del Perssons. Det har varit Perssons politik, Perssons regering och Perssons person.

Och valrörelsen blev Perssons väg från den monumentala felbedömningen över den monumentala självöverskattningen till - ja, i morgon kväll vet vi det lite mer i detalj.

I alla fall en Europablog

2006-09-16T08:19:00.000+02:00

Lite i senaste laget, men jag vill i alla fall rekommendera den Europablogg som Mats Engström på Aftonbladet skriver, och som handlar om Europafrågorna i valrörelsen.

Han gör det från sitt politiska perspektiv, men med tydligt engagemang i sakfrågorna, och med intressanta bedömningar och kommentarer. Och han beklagar att dessa frågor inte fått den plats i valrörelsen de förtjänar.

De flimrade kort förbi i TV-debatten i går, men knappast särskilt tillfredsställande. Det handlade bara om huruvida en fördragsändring i den Europeiska Unionen under den kommande mandatperioden skulle föranleda folkomröstning eller ej.

På det svarade alla alliansledarna att det inte går att ta ställning till eftersom det inte finns något förslag till fördrag att ta ställning till.

Det är förvisso ett tekniskt korrekt svar, men det är samtidigt politiskt mindre tillfredsställande.

Lars Leijonborg gjorde ett mindre försök, men man borde självklart ha utnyttjat tillfället att säga att en alliansregering kommer att vara pådrivande i Europapolitiken också för de fördragsändringar som krävs för en fortsatt utvidgning och en starkare europeisk röst i den globala politiken.

Slutet i Slutdebatten

2006-09-15T23:41:00.000+02:00

Jag har mycket svårt att se annat än att kvällens TV-debatt innebar slutet på eran Persson för svensk socialdemokrati.

På måndag kommer han att gå till talmannen och begära avsked som statsminister, även om han kommer att ombedas att sitta kvar intill dess att den nya riksdagen samlats och en ny regering kunnat bildas.

Och det kommer inte att dröja länge innan han kommer att ändra tidigare besked och träda tillbaka också som partiordförande.

I kväll var han rätt trött, trist och tråkig. Hans attacker fungerade inte. Han gav snarast ett passivt och uppgivet intryck. Möjligen fanns det lite av vision och passion när han talade om klimatfrågan - vackert så! - men i övrigt inte alls.

Vänsterkoalitionens debattör var i stället Lars Ohly.

Och alliansen väl samspelt. Maud Olofsson och Göran Hägglund mer offensiva. Fredrik Reinfeldt lagledaren med ett par briljanta drag mot Persson. Leijonborg tydligt tillbaka.

Attacken mot vänstern med anledning av att anmälda våldtäkter ökat med 45% kan man möjligen diskutera sakinnehållet i, men vänsterkoalitionen såg alldeles groggy ut. Man riktigt hörde hur domaren höll på att räkna ut...

I morgon drar jag mitt ytterligare lilla strå till stacken i Täby Centrum. Och det var förvisso ett bra möte i Strängnäs tidigare i dag.

Allt Trappas Upp

2006-09-15T14:50:00.000+02:00

Min blog har tydligen varit föremål för diverse uppmärksamhet eftersom den tydligen är nere då och då.

Det borde krävas viss talang eftersom jag antar att den ligger på någon av Google's servrar borta i västra USA.

Valrörelsen går mot sitt slut och både tonläge och metoder trappas alldeles uppenbart upp.

Men själv ger jag mig nu iväg på ett fredligt och klassiskt torgmöte i fredliga lilla Strängnäs.

Och i morgon bär det av i samma ärende till mer urbana Täby.

Folkmord?

2006-09-15T13:43:00.000+02:00

Jag ser att serietidningen Galago som SSU tydligen ägnar sig åt att dela ut förutspår att en borgerlig valseger kommer att leda till folkmord, våldtäkter och lemlästade barn.

Inget huttlande med nyanser där.

Det är nog dags för en rejäl dementi på temat att just folkmord, våldtäkter och lemlästade barn ägnar sig inte de nya moderaterna åt.

Rödgrön Röra

2006-09-15T12:12:00.000+02:00

Nu är det verkligen rödgrön röra i regeringsfrågan.

Jag satt på ett plan hem från Bryssel i går kväll och missade ty följande TV4:s partiledardebatt, men alldeles tydligt dominerades den av den rödgröna röran i regeringsfrågan.

De vill inte - och de kan inte - ge besked om hur Sverige skulle regeras om det blir en vänsterseger.

Jag utgår från att i alla fall moderaterna vid en vänsterseger kommer att kräva att Persson avgår och bereder vägen för en reguljär regeringsbildningsprocess.

Enligt de budskap som samtliga mätningar gör kommer valet att resultera i en rätt betydande tillbakagång för socialdemokraterna. Om han då bara skulle försöka att sitta kvar skulle det - med rätta! - upplevas som ett demokratiskt övergrepp.

Om Persson då inte går utgår jag från att ett förslag om misstroendevotum kommer att stödjas av såväl allianspartierna som miljöpartiet. Då skulle Persson utsättas för det dubbla nederlaget att först förlora åtskilliga vljare och därefter avsättas av riksdagen.

Jag undrar om han skulle låta det gå så långt - han skulle sannolikt inse vart det är på väg och avgå självt.

Därefter skulle konsultationer under talmannens ledning med de olika partierna sannolikt leda till att Persson fick sondera möjligheterna av en vänsterkoalitionsregering.

Och det är då den verkliga cirkusen om taburetter och om politiken skulle ta sin början.

Säkert skulle han försöka att ta sig ur detta genom att söka räddningen hos något alliansparti. Men sannolikheten för att något av dem skulle acceptera att sitta i en regering Persson är så nära noll som det går att komma.

Och därmed kommer han att få finna sig att bli skedmatad med underlig och skadlig politik av vänsterpartiet och miljöpartiet.

Hur slutresultatet kommer att se ut vet ingen. Men att Sverige och svensk politik skulle vridas åt vänster är alldeles klart. Perssons vänsterpopulism den senaste veckan har dessutom bidragit till att bädda för detta.

Att bevara oss från denna rödgröna röra är och förblir viktigt.

Lite Distans

2006-09-12T23:45:00.000+02:00

Lite dåligt med kommentarer från min sida under den allra senaste tiden. Och skälet är för mycket resor.

I dag har jag lyckats att avverka Geneve i Schweiz samt Haugesund i Norge för att nu ha anlänt till Tbilisi i Georgien. Mycket Europa på en dag.

I Haugesund hann jag i alla fall plocka upp norska Dagens Näringsliv som över ett helt uppslag utnämnde Maud Olofsson till det svenska näringslivets favorit i valrörelsen. Det exakta underlaget för påståendet var inte alldeles klart, men syftet var nog inte minst att visa kontrasten med det intill ytterligt inåtvända och närmast xenofobiska norska senterpartiet.

Och i Geneve lyckades jag erövra några svenska tidningar som rapporterade om Maud Olofssons och Thorbjörn Fälldins tydligen mycket uppskattade resa längs Norrlandskusten.

Här i Tbilisi är det väl mindre sannolikt att valrörelsen i Sverige avsätter några större spår.

Är Förändring Bra?

2006-09-11T17:34:00.000+02:00

Söndagskvällens debattduell mellan Fredrik Reinfeldt och Göran Persson visade kanske inte på så mycket av framtidsvägar för Sverige.

Till en betydande del var det Göran Perssons fel.

Hans taktik i slutskedet är alldeles uppenbart att skrämma och att attackera. Det var detta han ägnade sig åt i det ena inlägget efter det andra. Han sade praktiskt taget ingenting alls om den egna politiken, men ägnade sig så gott som helt åt att måla en skräckbild av alliansalternativet.

Implicit utgår denna taktik från att allt är utomordentligt bra som det är - och att förändring måste innebära försämring. Man spelar på en förändringsrädsla som förvisso alltid finns.

Fredriks strategi är knappast att med stor styrka visa att betydande förändringar behövs, utan snarast att försöka att lugna de själar som fruktar att det vid en alliansseger skulle bli för mycket av den varan. Det är tryggheten i den vardagsbaserade politiken som sätts i högsätet.

Från bägges utgångspunkter ligger det ett drag av rationalitet i dessa val av taktik inför den avgörande veckan. Om det finns inte så mycket att säga.

Det som oroar mig lite är vad det betyder för möjligheterna till politiskt handlade under de kommande åren.

Vi befinner oss i en värld av accelererande globaliseringen. Förändringstakten snarare ökar än minskar. Den globala och den europeiska ekonomin förändras i snabb takt.

För att utnyttja alla de möjligheter detta innebär kommer det att krävas åtskilligt av förändringar i Sverige. I grunden handlar det ju om att bereda marken för förbättringar.

Och i den idealiska världen skulle denna valrörelse utnyttjas av de bägge mer eller mindre möjliga regeringsalternativen för att bilda opinion och bereda marken för de förändringar som måste komma.

Men det är inte riktigt så det ser ut just nu. Och det bäddar mindre bra för de många dagarna efter valdagen.

Gammalt mot Nytt

2006-09-10T22:36:00.000+02:00

Ännu en statsministerduell på TV - men jag kunde bara följa med textversionen på nätet eftersom jag befinner mig utanför landets gränser.

Men bilden av en Persson som tänker köra klassisk vänsterpopulism i slutskedet tycktes ha bekräftats. Skrämma och skrämma är det som gäller. Föga sensationellt - så brukar det vara.

Och Fredrik förefaller - efter de mer insatta bedömningar som nått mig - ha gjort ett fräscht och gott intryck.

Gammalt mot nytt - kanske är det där som avgörandet kommer att fällas.

Nu Börjar Allt På Nytt

2006-09-09T23:07:00.000+02:00

Så är det då en vecka som återstår till valdagen och avgörandet för de kommande fyra åren.

Lördagens två opinionsundersökningar visade på olika majoritetsresultat, och lägger man helt ovetenskapligt ihop dem säger de att alliansen nu har 47,8% stöd medan den osäkra vänsterkoalitionen har 47,6%.

Det är ett oroväckande resultat, för skall vi fästa grov tilltro till dessa siffror så säger de oss att vänstern långsamt men säkert har stärkt sin position under de ca tre veckor valrörelsen nu pågått. Och de har gjort detta trots att socialdemokraterna gjort en av de mest oinspirerande valrörelserna i mannaminne.

Den gågna veckan var avlyssningsskandalens och statsministerkonfrontationernas vecka, men knappast de vibrerande sakdebatternas.

Skandaldebatten resulterade förmodligen inte i någonting alls när det gäller opinionsförskjutningar - även om det inte är sannolikt att de stärkte stödet för folkpartiet - och de bägge statsministerdebatterna hitintills rescenserades i media mer i termer av stil än i termer av sakpositioner.

Jag vet inte exakt vad opinionsundersökningarna säger, men min gissning skulle vara att den kommande veckan kommer ca en tredjedel av valmanskåren att slutgiltigt bestämma sig för hur de skall rösta. Det handlar då såväl om de som inte haft någon meming alls hitintills som om de - sannolikt än fler - som kommer att fundera igen och möjligen komma fram till en mer eller mindre avvikande slutsats.

Och med detta säger jag då, att de opinionsundersökningar vi har nu säger praktiskt taget ingenting alls om det valresultat mellan blocken som vi kommer ha efter det att vallokalerna stängts om lite mer än en vecka.

Helgen före valet brukade jag förr säga att valrörelsen började om, och att den som förmår att få sitt parti att ta initiativet och i verklig mening göra en omstart har bäst möjlighet att göra ett bra resultat.

I någon valrörelse bytte vi helt affischer och stil denna sista helg för att inför den avgörande veckan visa att det var det någonting som var nytt. När väljarna redan börjat att tröttna på retoriken gällde att väcka deras intresse och uppmärksamhet på nytt.

På den socialdemokratiska hemsidan noterar jag att Göran Persson i fredags kväll hade möte i Stockholm och inledde slutoffensiven:

"Persson menar att högern, i sitt valarbete, inte öppet redovisar sina långtgående planer på bolagiseringar och privatiseringar vilka de facto är kärnan i deras politik."

"Deras mål är bland annat att sälja ut akutsjukhus runt om i landet. Därmed kommer drivkraften bakom dessa sjukhus att bygga främst på vinstintresse och 'människor som betalar bäst går först', enligt Persson ."

I sak är detta självfallet rappakalja - och det vet man dessutom.

Sjukvården kommer att vara lika öppen för alla som i dag - i själva verket mer så eftersom förutsättningarna för alla och envar att slippa onödiga köer och annat elände successivt kommer att minska.

Men beskedet är att vi har att se fram mot en vänsterpopulistiskt inriktad skrämselkampanj under den sista veckan.

Men jag skulle tro att den kräver rätt rejäla injektioner av olika stimulantia för att verkligen fungera. I bästa fall - från deras utgångspunkt - skulle den kunna blockera alliansens budskap och offensiv.

Men om det är en faktor eller inte är självfallet beroende av om alliansen har någonting nytt eller inte under dessa avgörande dygn. Det är nu det gäller att fånga och forma debatten och uppmärksamheten.

Att styra in så att det är alliansens budskap som dominerar i TV torsdag kväll för att bereda marken för slutdebatten fredag kväll och sedan dess eko i form av bilder från jubelmöten lördag kväll - så brukade strategin se ut i de mer vinnande valrörelserna.

Då byggs det upp det momentum som får med de som tidigare varit vacklande och osäkra.

Den som lyckades med det kommer att ha lyckats med valrörelsen 2006.

Hitintills är frågan vidöppen.

Viktig Debatt Senare...

2006-09-09T14:20:00.000+02:00

Det finns viktiga frågor som det finns all anledning att återkomma till när vcalrörelsen är över och vi har ett resultat av det ena eller det andra slaget.

En av dessa tar Peter Wolodarski upp i en kommentar i Dagens Nyheter i dag.

Att polisen mitt i en valrörelse tar sig in i ett partihögkvarter och beslagtar datorer är någonting som från principiella utgångspunkter är utomordentligt anmärkningsvärt.

Varje principmedveten rättsstat har - med rätta - höga spärrar mot denna typ av polisiära ingripanden. Och varje principmedveten demokrati borde ha än högre spärrar när det gäller centrala demokratiska funktioner mitt uppe i demokratiskt avgörande skeenden.

Det förtjänar nog att diskuteras och prövas riktigt ordentligt om dessa spärrar är tillräckligt höga i Sverige, eller om polis och åklagare i detta fall gick för långt.

Men den viktiga diskussionen passar bättre efter valet. Då har vi också den utredning som kan ge svar på hur allvarligt intrånget var.

Om det var ett stort, medvetet och allvarligt intrång som skedde i socialdemokraternas datorer fanns det måhända skäl för polisens åtgärd.

Men stämmer mera Lars Leijonborgs version om att det var en omdömeslös 24-åring och inte så mycket mera är det nog så att det snarare var folkpartiet än socialdemokraterna som blev utsatt för ett övergrepp i valrörelsen.

Hur som helst är den debatten viktigare - men först när vi vet mera.

Grunden för Framgång

2006-09-09T00:08:00.000+02:00

Varför går det bra för svensk ekonomi just nu?

Ja, för Göran Persson handlar det självfallet om den politik han fört och som socialdemokraterna står för.

Men andra analytiker ser saken på ett annat sätt.

Först skall då sägas att det går mycket bra för världen, för Europa och för Norden - och att detta skapar goda förutsättningar för Sverige.

Beroende på hur man väljer tidsavgränsningen kan man sedan hävda att än det ena och än det andra landet ligger i topp vad gäller tillväxt.

Tar man det senaste decenniet skulle jag tro att Finland haft en kraftigare tillväxt än Sverige. Och tar vi bara det allra senaste kvartalet är siffran för Danmark högre än vad den är för oss.

I DN argumenterar Lars Jonung för att det är krisen på 90-talet som lagt grunden för tillväxten sedan dess.

Det ligger förvisso mycket i det han säger - men jag tycker trots detta att hans analys saknar ett antal viktiga delar.

Han lägger stor vikt vid devalveringen efter kronfallet 1992, men glömmer att devalveringar inträffade såväl i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet utan att den typ av varaktiga och djupgående effekter vi sett under det senaste decenniet inträffade.

Jag tror inte att det går att diskutera dessa saker utan att ta in tre ytterligare viktiga faktorer i bilden.

Den första är de delvis radikala strukturella reformer av svensk ekonomi som skedde under perioden från slutet av 1980-talet till mitten av 1990-talet. Vi gick från en rätt reglerad ekonomi i en isolerad nation till en tydligt liberaliserad ekonomi inom ramen för den Europeiska Unionen.

Mycket av detta kan föras tillbaka på regeringsperioden 1991 - 1994, men också åren dessförrinnan var viktiga. Reformeringarna av såväl företags- som inkomstbeskattningen kan nämnas som exempel.

Den stora McKinsey-studien av svensk ekonomi sedan början av 1990-talet ser ju just avregleringarna och liberaliseringarna som avgörande för den snabba tillväxt som följt därefter.

Den andra är den satsning på användning av informationsteknologi som växte fram under 1990-talet. Att IT-användningen ökade så snabbt inom främst näringslivet var viktigt när det gällde att driva fram den produktivitetsutveckling som varit så betydelsefullt.

Det är möjligt att det fanns ett element av politisk "hype" i delar av IT-diskussionen under delar av den perioden. Men i allt väsentligt var det en debatt som ledde till satsningar som kom att bli mer betydelsefulla än vad de flesta då trodde att de skulle bli.

Den tredje faktorn är helt enkelt den accelererande globaliseringen.

På samma sätt som Sverige inte minst under 1950-talet kunde dra nytta av sin förmåga att leverera varor till den europeiska återuppbyggnaden efter världskriget i takt med att denna kom igång och handelsförbindelserna liberaliserades, har vi under perioden sedan början av 1990-talet kunnat leverera inte minst industriprodukter till de snabbt expanderande internationella ekonomin.

Så om till Jonungs ena faktor läggs dessa tre får vi nog en ganska god bild av vad som inträffat.

Och Göran Perssons roll framstår som rätt begränsad.

Vänsterpopulismens faror

2006-09-08T08:51:00.000+02:00

Sitter åter på Arlanda på väg mot mer främmande dcestination. Under de närmaste dagarna får jag följa valrörelsen via nätet - vilket ju i och för sig går alldeles utomordentligt.

Och det verkar nu som om vi kommer att få se Göran Persson accelerera den vänsterpopulistiska delen av sin retorik.

Men först måste noteras att skandaldebatternas dagar nu förhoppningsvis ligger bakom oss. Lars Leijonborg klarade sig bra i TV i går - trots hårda och legitima försök att ifrågasätta honom.

Möjligen kan det ge lite mer av utrymme för sakdiskussion- t ex om ekonomi och jobb.

Brittiska men mycket ansedda The Economist har i det nummer som kom ut i dag en längre betraktelse om Sverige och svensk ekonomi som förtjänar att läsas. Jag har länkat direkt till den från min internationella blog.

Göran Persson lider just nu av accelererande vänsterretorik. Det är tydligen den flygeln som skall mobiliseras.

I TV-duellen med Fredrik Reinfelt skrämde han hela tiden med "börsen" när det gällde sjukvården. Och nu är det diskussionerna mellan Volvos olika ägare som han utnyttjar till olika populistiska attacker.

Öppet antyder han att de som ligger investmentföretaget Cevian är att betrakta som suspekta och farliga, och säger att det i stället borde vara AP-fonderna som var med och skaffade sig inflytande över Volvo.

Föga verkade han, när han gjorde det uttalandet, medveten om att AP fonderna tillhör de största investerarna i den Cevianfond som köpt ca 5% av aktierna i Volvo.

Och Anna Ekström, styrelseledamot i Första AP-fonden och tidigare socialdemokratisk statssekreterare, säger att "första AP-fondens innehav i Cevian är ett bra sätt att långsiktigt säkra pensionärernas sparkapital, och det är det som är vårt uppdrag."

Cevian och Christer Gardell tillhör förvisso utmanarna i dagens näringsliv. Att han levererar god avkastning på de pengar - oftast pensionärernas - som han förvaltar förefaller tydligt. Och erfarenheten borde ha lärt oss att företagsamheten långsiktigt mår väl av dessa utmanare som då och då sticker fram, ifrågasätter och stimulerar fram en omprövning.

Men det skall inte uteslutas att en allt mer trängd herr Persson nu kommer att försöka att kasta sig över den förmenta faran från okända riskkapitalister som ett sätt att mobilisera sin vänster.

Att AP-fonderna tillhör denna skara, eller att franska Renault är den särklassigt största enskilda ägaren i nationalklenoden Volvo, torde då bekymra honom mycket föga.

Så kan det gå när populismen springer iväg...

Vänsterpopulismens faror

2006-09-08T08:41:00.000+02:00

Sitter åter på Arlanda på väg mot mer främmande dcestination. Under de närmaste dagarna får jag följa valrörelsen via nätet - vilket ju i och för sig går alldeles utomordentligt.

Skandaldebatternas dagar ligger nu förhoppningsvis bakom oss. Lars Leijonborg klarade sig bra i TV i går - trots hårda och legitima försök att ifrågasätta honom.

Möjligen kan det nu bli lite av sakdiskussion- t ex om ekonomi och jobb.

Brittiska men mycket ansedda The Economist har i det nummer som kom ut i dag en längre betraktelse om Sverige och svensk ekonomi som förtjänar att läsas. Jag har länkat direkt till den från min internationella blog.

Göran Persson lider just nu av accelererande vänsterretorik. Det är tydligen den flygeln som skall mobiliseras.

I TV-duellen med Fredrik Reinfelt skrämde han hela tiden med "börsen". Och nu är det diskussionerna mellan Volvos olika ägare som han utnyttjar till olika populistiska attacker.

Öppet antyder han att de som ligger investmentföretaget Cevita är att betrakta som suspekta och farliga, och talar i stället om "det nationella kapitalet" som någonting som skall värnas. Han verkar inte veta att till dcem som investerat i detta företag hör flera AP-fonder.

Så kan det gå när populismen springer iväg...

Tillbaka i Spåret

2006-09-06T22:33:00.000+02:00

Med kvällens TV-duell mellan Fredrik Reinfeldt och Göran Persson förefaller det som om valrörelsen är tillbaka i spåret.

Intrångshistorien och folkpartiet nämndes över huvud taget inte. I stället koncentrerades diskussionen på jobben, vården och skolan. Inte så sensationellt, men inte utan intresse.

Göran Persson svarade för debattens överraskning genom att säga att jobben var valrörelsens viktigaste fråga. Det var nog många som mindes honom säga att den frågan inte skulle få någon betydelse alls för valet - och Fredrik påminde diskret om saken.

I övrigt var överraskningarna i sak mycket få.

Persson ville attackera och skrämma. Fredrik Reinfeldt ville vinna förtroende och lugna, men i viss mån också ifrågasätta.

Och jag tycker nog att det var tydligt att det var den senare linjen som vann. Göran Persson gick mycket på gammal rutin och gamla argument. Sannolikt är han ännu tröttare på dem än de flesta andra. Och de verkar inte bita på samma sätt längre.

Detta medan Fredrik Reinfeldt gav ett bättre intryck, och antydde lite mer av snabbhet i resonemangen.

Det skulle förvåna mig om inte de olika mätningarna efter debatten visar att det var Fredrik som var den som vann debatten.

Och därmed kan valdebatten vara tillbaka i spår igen. Skönt. Och viktigt.

Besked från Peter Eriksson

2006-09-06T08:18:00.000+02:00

Tja, det kommer nog att ta sin tid innan denna valrörelse åter finner sin form.

Annars borde diskussionen ha handlat om Peter Erikssons mycket klara besked i TV i går kväll om att miljöpartiet inte tänker tolerera en socialdemokratisk minoritetsregering.

Det är ett konkret besked om att vi riskerar en rejäl regeringsröra om vänsterkoalitionen skulle vinna valet. Och ur den röran kommer med betydande sannolikhet komma en rödgrön koalitionsregering.

Men vilken energipolitik, Europapolitik, tillväxtpolitik, skattepolitik, skolpolitik eller försvarspolitik - bara för att ta några exempel ur högen - en sådan regering skulle föra vet vi praktiskt taget ingenting alls om.

Själv skall jag efter att först ha hållit anförande på en konferens i Stockholm om riskkapitalfrågor försvinna i riktning Oslo ett tag.

Jag missar ett dygn av folkparticentrerat tumult. Möjligen kommer kvällens TV-debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Göran Persson att lyckas att föra tillbaka fokus i debatten till några av sakfrågorna.

Rapport Från En Kampanjbuss.

2006-09-05T23:06:00.000+02:00

Sent tisdag kväll tillbaka i Stockholm efter valmöten tillsammans med Ulf Adelsohn i Ängelholm, Hälsingborg, Landskrona, Lund, Höllviken och Malmö under dagen. Och det efter en start ute på Käringön i Bohusläns skärgård strax efter fem på morgonen.

Således en rätt intensiv kampanjdag.

Det var "Moderaterna Classic" på rull i "Nya Moderaternas" ljusblå kampanjbuss.

Fortfarande knappt några tecken alls ute på gator och torg på en mer offensiv socialdemokratisk valrörelse. De sitter och kurar i sina valstugor och tycker att det var bättre förr.

Möjligen finns det antydan till ett litet undantag i Göteborg. Här bedriver man en valrörelse för kommunens starke man Göran Johansson - och denne gör ingen hemlighet alls av att han inte vill veta av Göran Persson.

Går det bättre för socialdemokraterna i kommunalvalet i Göteborg än i riksdagsvalet kommer det inte att vara svårt att hitta förklaringen.

Frågorna där ute på mötena med väljarna är de som hitintills dominerat i media - oron för jobben som den dominerande av dessa. Möjligen skulle det nämnas att frågan om de höga och stigande elpriserna håller växa. Här finns en ny oro för framtiden.

Ovanpå allt detta kommer så allt som har att göra med intrånget i delar av socialdemokraternas datorsystem.

Göran Persson - vars toleranströskel för lögner och ohederlighet annars är betydande - säger sig nu vara "äcklad" av det hela. Och folkpartiets partisekreterare har avgått i ett försök att begränsa affärens skadeverkningar.

Det kommer nog att ta sin tid innan vi i mediadånet får mer konkreta besked om vad som faktiskt hänt. De utredningar som nu inletts kommer nog dessvärre att ta sin tid. Men det skulle förvåna mig föga om det hela då skulle visa sig ha betydligt mindre dimensioner.

Utredningarna får - precis som i fallet Danielsson - ge svaret på de olika frågorna.

Med den skrattretande charlatanmässiga syn som vissa socialdemokrater verkar ha haft på datorsäkerhet skulle det inte förvåna mig om att vi kommer att få nya uppgifter om individer som varit inne och tittat.

Intrångsförsök i de olika politiska datorbaserna förekommer snart sagt dagligen - men avvärjs normalt av fungerande säkerhetssystem.

Men samtidigt är det frapperande hur föga av värde som dessa intrång verkar att ha avslöjat. Det är mycket svårt att se att de skulle ha haft någon politisk betydelse värd namnet.

Oetiskt har det hur som helst varit, och om i vilken utsträckning det varit brottsligt kommer vi i sinom tid att ges besked. Det är viktigt att saken röjs upp - och röjs upp ordentligt.

Men för diskussionen om de utmaningar som svensk politik står inför under den kommande mandatperioden har detta föga relevans.

Ju förr valrörelsen kan återgå till valets verkliga frågor desto bättre för alla - inte minst för väljarna.

Internet och Sårbarhet

2006-09-04T10:03:00.000+02:00

Eftersom jag sitter här med SJ:s mycket nöjde styrelseordförande Ulf Adelsohn måwste jag rapportera att det numera finns trådlöst Internet som dessutom fungerar på X2000-tågen.

Alls icke dåligt. Världen går framåt.

Dagen efter utfrågningen av Fredrik Reinfeldt i TV verkar annars att komma att domineras av uppgiften om intrång i socialdemokraternas datorsystem.

Vi kommer säkert att få veta mer om detta vart det lider.

Något tekniskt avancerat intrång förefaller det dock knappast att ha handlat om. En partiombudsman har haft haft sitt namn som lösenord för att logga in, och detta har då varit relativt lätt att konstatera.

Att utnyttja detta - i synnerhet i politiska sammahang - är självfallet oetiskt, men det handlar också om att man negligerat några av de allra mest grundläggande reglerna för informationssäkerhet.

Mot Göteborg!

2006-09-04T08:50:00.000+02:00

Bråttom, bråttom för att hinna med X200o från Skövde ner mot Göteborg och en valkampanjdag där.

Gårdagkvällen tillbringades framför en TV i Tivedens skogar för att se på utfrågningen av Fredrik Reinfeldt.

Den gick med alla rimliga mått mätt mycket bra. Lite tuffare än de tidigare, men det är inte onaturligt, och heller inte någon nackdel.

Annars var det en strålande dag av möten och diskussioner.

I Stegeborgs vackra borgruin på förmiddagen. Och sedan på varvet i Gryt med en rätt betydande församling kring lunch.

Därefter möte tillsammans med Ulf Adelsohn på Stora Torg i Linköping där vi lyckades samla ihop ett antal hundratal personer för en timme med frågor och svar på söndagseftermiddagen.

Av socialdemokrater syns fortfarande mycket föga. Det verkar inte vara luft i deras ballong.

I Norrköpings-Tidningar läste jag hur LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin på besök tidigare i veckan hade försökt hetsa upp pappersarbetarna mot alliansens politik - enkannerligen när det gäller a-kassan - men i stället fått diskutera hur det var med Lars Danielsson.

Wanja kan inte ha haft det kul.

Men det har vi.

Annorlunda Valrörelse

2006-09-02T18:23:00.000+02:00

Så har jag då haft mitt första torgmöte i denna valrörelse.

Det var med Stockholmsmoderaterna och med både Chris Heister och Beatrica Ask. Och det var i det intensivaste torgmöteshörnet i Sverige nere vid Åhlens City. Dessutom en solig lördagseftermiddag.

Och vi kom omedelbart efter Lars Leijonborg och Carl B Hamilton.

Ändå var det någonting som saknades i atmosfären. Det var inte riktigt valrörelse där i hörnet på det sätt som det brukade vara.

Efter ett tag var det uppenbart vad det var som var skillnaden.

Det fanns inga ifrågasättande socialdemokrater. Inga utplacerade frågare som försökte snärja in oss i vår egen politik. Det saknades den elektrocitet i atmosfären som ligger i mötet mellan olika idéer och alternativet.

Och min bild från detta möte var den bild som andra kände igen. Persson finns visserligen i TV, radio och tidningar. I alla fall då och då. Men så värst mycket av en kampanjande socialdemokrati ute på gator och torg finns det faktiskt inte.

Det är en loj valrörelse denna 2006 års upplaga.

I morgon bär det vidare till Östergötland.

Också Lite Kampanj

2006-09-01T15:57:00.000+02:00

Även för min del blir det lite valrörelse under de kommande dygnen. Man måste ju se om att går att dra några strån till stacken.

I morgon lördag torgmöte vid Åhléns City med början kl 14:00. Tillsammans med Chris Heister.

Och på söndag bär det av till Östergötland. Först ut mot skärgården, men sedan möte på Stora Torg i Linköping kl 14:15 tillsammans med Ulf Adelsohn. De gamla moderaterna.

Måndagen är det så Göteborg med torgmöte - också med Ulf - i Nordstan kl 17:00. Det har alla förutsättningar att bli livat.

Och tisdagen bär det vidare ner mot Skåne. Större torgmöten i Helsingborg på Konsul Olssons plats kl 12:00, på Stora Torg i Lund kl 15:15 och i Västra Hamnen i Malmö kl 18:30.

Om internetuppkopplingsmöjligheterna kommer att vara så strålande från den snabba resan återstår att se, men det fungerar återkommer jag säkert med rapporter.

Valrörelseresor har alltid sin charm.

Som Gösta Bohman?

2006-09-01T12:42:00.000+02:00

Jag ser att Expressens politiske kommentator Anders Johnsson hävdar att Maud Olofsson i TV i går lät "som Gösta Bohman".

Nåja. Det är inte svårt att hitta skillnader mellan de bägge. Och jag skulle tro att han skrev det i akt och mening att det skulle vara negativt.

Men det finns nog rätt många som trots allt uppfattar kommentaren som positiv.

Förnyaren Maud

2006-09-01T08:48:00.000+02:00

I gårdagkvällens TV-utfrågning framstod Maud Olofsson faktiskt som lite av alliansens förnyare och förändrare.

Hon talade om företagande på ett sätt som borde höras oftare, och vågade frimodigt ifrrågasätta socialdemokratiska kärndoktriner om arbetsrätt, arbetskraft från andra länder eller centralstyrning av landet. Hon talade om vikten av att med en ny politik frigöra den slumrande privata tjänstesektorn.

Det är bara att hoppas att både Lars Leijonborg och Fredrik Reinfeldt kommer att kunna visa samma frimodighet när de skall frågas ut.

Det är i viljan och förmågan att förnya och förändra gammal politik - inte minst på dessa områden - som nyckeln till framgång för en kommande alliansregering ligger.

Libanonkonferensen

2006-08-31T11:08:00.000+02:00

I dag hålls den omskriva konferensen om Libanon i Stockholm.

Att deltagandet vad gäller nivån ligger under de förväntningar man haft - jag har bara sett någon enstaka utrikesminister från EU-länderna - har nog sin grund i att det är lite oklart vad konferensen syftar till.

Tyvärr är det inte förstå gången som världssamfundet drabbas av katastrofer och krig, och det finns därför något av ett mönster när det gäller hjälp och återuppbyggnad och koordinering av dessa insatser.

Den första humanitära insatsen koordineras normalt genom FN-systemet, och då ytterst av den biträdande generalsekreteraren för dessa frågor. Behövs det mer pengar kommer det normalt en s k appeal från FN.s generalsekreterare och denna leder i allmänhet till en konferens, oftast på ambassadörsnivå och ofta i Genevé.

Någon sådan appeal har inte kommit, och förstår jag saken rätt finns det i dag tillräckligt med pengar inom FN-systemet för att klara dessa uppgifter.

Den andra fasen är självfallet återuppbyggnaden, och det är där återuppbyggnadskonferenserna kommer in i bilden.

Dessa föregås regelmässigt av att man inventerar behoven, gör en återuppbyggnadsplan och identifierar mer i detalj de finansieringsbehov som följer av denna. Ofta sker detta i samvwerkan mellan Värlsbanken och Europakommissionen, och jag skulle tro att så kommer att bli fallet också när det gäller Libanon.

Konferensen i Stockholm skall nu handla om "early recovery". Exakt vad som menas med detta och hur pengarna skall kanaliseras vet jag inte, men det kommer förhoppningsvis att skapas klarhet kring det under dagen.

Notabelt är att konferensen inte samarrangeras med vare sig Världsbanken eller Europakommissionen. Man anar att deras förtjusning över detta plötsligt påkomna möte håller sig inom bestämda gränser.

Att utrikeskommissionären Benita Ferrero-Waldner kommer att utlova 42 million euro visar den tyngd EU har i dessa sammanhang. Den totalsumma som kommissionen anslagit till hjälp efter kriget ligger därmed över 100 miljoner euro, och det är innan man ens kommit till återuppbyggnadsstadiet och den större konferens denna kommer att kräva.

Misslyckandet för AMS

2006-08-31T08:27:00.000+02:00

Riksrevisionsverkets granskning av AMS och arbetsmarknadspolitiken är ingen munter läsning för regeringen.

Och statsrådet Hans Karlsson är också påtagligt surt i sina kommentarer. Han tycker att granskningen har fel och att han har rätt. Han sänder signalen om att ingenting kommer att förändras.

Men den inställningen är regeringen vid det här laget ganska ensam om.

Att en alliansregering skulle innebära en betydande översyn är alldeles uppenbart. Men även inom socialdemokratin självt finns nu krav på omprövning - se t ex krönikan i Aftonbladet av Lena Askling.

Grundproblemet är att AMS inte hinner med att ägna sig åt arbetsförmedling eftersom regeringen ständigt ber dem "fixa till" situationen genom t ex plusjobb eller beordrar jippon som det s k friåret.

Misslyckandet är en direkt följd av den förda politiken.

Och den är i sin tur en konsekvens av den ännu sittande regeringen.

Danielsson Belönad?

2006-08-30T20:59:00.000+02:00

Det visade sig att det var precis som jag misstänkte.

Lars Danielsson bibehåller lön, titel och tjänsteställning. Han förblir statssekreterare i regeringen Persson.

Det enda är att han just nu får lite mindre att göra.

Vissa skulle kanske t o m kalla det belöning.

Men nu vet vi att en röst på socialdemokraterna är en röst för att lögnaren skall fortsätta som statssekreterare.

Avgår Danielsson?

2006-08-30T17:52:00.000+02:00

På nyheterna meddelas nu att statssekreteraren Lars Danielsson nu avgår. Detta har Göran Persson meddelat.

Att det var fullständigt otänkbart att han skulle återgå i tjänst var väl tämligen uppenbart efter JO:s yttrande i går. Det märkliga är att det tog Göran Persson ett dygn att inse detta.

Men uppgiften att han nu avgår avser - om man ser på de exakta formuleringarna - endast tjänsten som chef för statsrådsberedningen.

Detta kan tolkas som att han kvarstår som statssekreterare i regeringen Göran Persson.

Alla skall vara med. Ingen får lämnas efter.

Häpnadsväckande av Persson

2006-08-29T18:51:00.000+02:00

Göran Perssons kommentar till JO:s mycket allvarliga kritik av Lars Danielsson för att försvåra Katastrofkommissionens arbete är minst sagt anmärkningsvärd.

Han säger att han har "fortsatt förtroende för Danielsson", och att "jag ska tala med Lars direkt och då tar vi ställning till hur vi ska ha vårt samarbete framöver."

Kritiken från JO mot Danielsson är förvisso inte vad som helst.

Jag tror aldrig det förekommit att en så hög ämbetsman i en så central fråga fått så allvarlig kritik av efter en så tung granskning.

Men det ger Persson tydligen blanka katten i. "Fortsatt förtroende". Jo, man tackar. Makten har förstört moralen.

Och än värre blir det när han säger att de två sedan skall diskutera "hur vi ska ha vårt samarbete framöver."

Ett nog så intressant besked inför valet.

"Fortsatt förtroende". "Samarbete framöver".

Därmed sägs det klart: en röst på Persson är en röst på Danielsson.

Om jag stöter på någon socialdemokratisk valarbetare i morgon skall jag fråga vad de tycker om den saken...

Danielsson-Skandalen Redan Då

2006-08-29T17:44:00.000+02:00

Bara här en länk till vad jag skrev i Svenska Dagbladet om fallet Lars Danielsson redan den 21 februari i år.

Redan då var det tämligen så uppenbart vad allting handlade om och vad som hade skett. Och jag reagerade inte minst mot att ingen reagerat.

Nu har vi fått svart på vitt. Danielsson måste gå.

Och jag menar nog att det kan finnas anledning att också se över lagen. Som den nu är ligger hans ljugande inte under straffansvar.

Men med alla rimliga mått mätt borde det göra det.

Entlediga Danielsson Omgående

2006-08-29T16:27:00.000+02:00

Vad bör nu göras med Lars Danielsson?

Att statsministerns närmaste man nu officiellt anses ha försvårat den viktigaste utredning som varit under de senaste åren - där det var hans egen chefs agerande som var i centrum - är sannerligen ingen småsak.

Hitintills har sagde Danielsson haft semester i 14 veckor - även om han avbröt den för att åka till New York på ett sammanträde - och skall återgå i tjänst på Rosenbad på måndag.

Det är självfallet inte moraliskt acceptabelt efter den kritik som nu riktats mot honom.

För mig är det uppenbart att regeringen omedelbart bör entlediga honom från hans befattning som statssekreterare i statsrådsberedningen.

Den avsikten kan man uttala omedelbart.

Allt annat är att fortsätta att försöka att skydda honom som ersättning för att han försökt att skydda Göran Persson.

Makten har förstört moralen.

Skandalen Danielsson

2006-08-29T15:21:00.000+02:00

Det är en riktigt rejäl sågning av Göran Perssons statssekreterare och allt-i-allo Lars Danielsson som JO i dag offentliggör.

I slutklämmen anser JO att Danielsson "försvårat den granskning som Katastrofkommissionen hade till uppgift att genomföra" om regeringens sätt att sköta tsunamikatastrofen.

Innan den slutklämmen raderas upp allt det som tidigare varit känt.

JO finner det "synnerligen anmärkningsvärt" att Danielsson till Katastrofkommissionen, och trots påstötningar, inte klarat upp frågan om hur det var med de telefonsamtal han redovisat som "viktiga" men som enligt UD:s kabinettssekreterare Hans Dahlgren aldrig ägt rum.

Och i den omdebatterade om än kanske inte särskilt relevanta diskussionen om huruvida han över huvud taget befann sig på Rosenbad den aktuella dagen säger nu JO att det elektroniska in- och utpasseringssystemet inte innehåller någon uppgift om Danielsson, men konstaterar samtidigt att det finns en viss möjlighet att ändå ta sig in eller ut.

I en del av sin slutkläm säger JO, att han "inte med stöd av utredningen kan göra gällande att Lars Danielsson uppsårligen inför kommissionen eller mig lämnat felaktiga upplysningar."

Att han lämnat felaktiga upplysningar torde vara alldeles uppenbart. Frågan är om han gjorde det "avsiktligt" eller inte.

Enligt min mening finns ingen annan rimlig förklaring än att han gjorde det avsiktligt. Ingenting i det som JO redovisar tyder på någonting annat, även om den alternativa förklaringen om omfattande och ihållande sinnesförvirring självfallet inte går att alldeles utesluta.

Själv känner jag dock inte till någonting som stöder teorin att Lars Danielsson lider av omfattande och ihållande sinnesförvirring. Således är det rätt uppenbart att de felaktiga uppgifter han alldeles uppenbart lämnat också lämnades felaktigt.

Men alldeles oavsett detta staplar JO kritik mot Danielsson, och sammanfattar således på det sätt jag citerade först.

Att smutsen nu stänker på Persson också är ofrånkomligt. Det var Göran Persson som genom allt detta höll Danielsson om ryggen. Och Danielsson gjorde självfallet allt detta för att skydda Persson.

Nu åker Danielsson bort, bort, bort - och Persson borde göra det också.

Och Barnens Bullbak!

2006-08-28T23:51:00.000+02:00

För sent ser jag att även Maria Larsson i kristdemokraterna har tagit upp kyrkkaffets framtid, men till detta lagt även barnens rätt att baka bullar på dagis.

Hon efterlyser ett "bulluppror" i frågan.

Rent generellt är jag skeptisk till uppror. Sedan Gustav Vasa har det inte riktigt varit någon hit i Sverige.

Jag minns hur några vänstersvärmare försökte på studentkåren i Stockholm i slutet av 1960-talet. Det gick inte den gången heller.

Jag är helt och fullt -närmast fanatiskt - för barnens rätt att baka bullar på dagis.

Men först och främst tycker jag att vi skall uttömma alla den parlamentariska demokratins vägar för att få rätsida på frågan.

Upproret får vi nog diskutera senare.

Rädda Kyrkkaffet!

2006-08-28T23:33:00.000+02:00

Valrörelsen har sina något större och sina något mindre frågor.

Vilken kategori frågan om rätten för det lilla kristna kaféet i Skännige att servera hembakade bullar tillhör får avgöras av var och en själv. En fråga är det i alla fall.

Min information i ärendet hänför sig till ett pressmeddelande på centerpartiets hemsida. Det förefaller inte som om de stora mediadrakarna riktigt tänt på dynamiken i storyn från Skänninge.

Men i grunden förefaller det mig vara en inte oviktig fråga.

Ett direktiv från EU har övertolkats och byråkratiserats av en svensk byråkrati inriktad på centralstyrning och likriktning. Så skall det inte behöva vara.

Nu har det tydligen ställts en fråga av Lena Ek i Europaparlamentet i ärendet.

Kyrkkaffet i Skännige förtjänar att räddas.

Konstigt att TV:s utfrågare inte tog upp saken med Göran Persson. Trots allt hade det varit viktigare än frågan om han stryker sina skjortor själv.

Definitivt Ingen Kioskvältare

2006-08-28T00:13:00.000+02:00

Jag har nog aldrig tillhört dem som beundrat alla av TV:s partiledarutfrågningar.

När jag nu på distans nere i Slovenien - IT-utvecklingen har definitivt sina fördelar - tittar igenom utfrågningen av Göran Persson har jag ingen anledning att ändra på det omdömet.

I en värld av enorma förändringar och utmaningar, inte minst för en liten nation som Sverige, var denna utfrågning en uppvisning i nationellt navelskåderi.

Och perspektivet var snett, snett, snett.

TV:s sedvanliga snäva fördelningsperspektiv återkom ständigt, medan det förändringsperspektiv som omvandlar världen i övrigt var så gott som totalt frånvarande.

Och denna frånvaro av framtidsperspektiv blandades med en del renodlat trams på det sätt som tydligen anses vara en nödvändighet i TV. Huruvida Göran Persson stryker sina skjortor eller inte har faktiskt rätt föga med hur Sverige skall styras under de kommande fyra åren.

Jag tyckte nog att Persson med sin sedvanliga stil arbetade sig igenom den transportsträcka som utfrågningen var någorlunda hyggligt i rent teknisk bemärkelse. Utfrågarna bjöd knappast på någonting nytt, och Göran Persson gjorde det definitivt inte. Det var knappast någon kioskvältare i något avseende.

I den avgörande regeringsfråga som Persson absolut inte vill ge något besked om lyckades han ännu en gång komma undan med de standardformuleringar som inte innebär någonting alls. Något större försök att komma förbi dem gjorde utfrågarna knappast heller.

Han torde bättre än de flesta vara medveten om att hans svar inte var några svar - och det av den enkla anledning att han inte har några svar. Jag är övertygad om att han vet att antingen förlorar han valet omedelbart, eller så förlorar han den ensamma regeringsmakten därefter.

Inte mycket till politik, och inte mycket till regeringsalternativ.

Och inte mycket till utfrågning.,

Tre Veckor Kvar

2006-08-27T08:19:00.000+02:00

I dag är det så tre veckor kvar till avgörandet den 17 september.

Upptaktsveckorna ligger bakom oss, och valrörelsen har börjat att få sin form. Det finns en svag men dock tendens till att de osäkra väljarna börjat att bestämma sig.

Det socialdemokratiska valmanifestet blev ett bidragsmanifest som även de egna tyckte var svagt vad gällde jobben. Och trots Göran Perssons motvilja mot att ändra kurs har det under de senaste dagarna gjorts vissa ansatser till att framstå som lite bättre på detta viktiga område.

Alliansmanifestet fick i allt väsentligt ett gott mottagande, och var i sanning ett historiskt dokument. Men bilden har komplicerats av vad som uppfattats som lite vacklande och komplicerade besked om hur det utlovade avskaffandet av fastighetsskatten skall gå till.

Det är ju ingen tvekan om att alliansen på denna punkt kommer att innebära en betydande skattesänkning, medan socialdemokraternas politik inte gör det. Men man har gjort det besvärligt för sig under det första året, och gjort det möjligt för media att vältra sig i tabeller om vem som vinna och vem som förlorar under just det året.

Ett taktiskt mindre briljant drag, får man nog säga.

Nu skiftar uppmärksamheten över till TV:s partiledarintervjuer. Ekots diton förändrade föga.

Göran Hägglund gjorde av allt att döma en utomordentligt bra TV-utfrågning. Och i kväll blir det viktigt hur Göran Persson uppfattas, även om han av erfarenhet är bra på att domptera TV:s utfrågare rätt hyggligt.

Men även om han gör bra ifrån sig har han nackdelen att komma rätt tidigt. Därefter följer tre ytterligare partiledare från alliansen som med all säkerhet kommer att markera enighet, medan miljöpartiet och vänstern ju knappast kommer att göra bilden av vänsterkoalitionen klarare.

Att opinionsundersökningar visat att striden blivit lite jämnare är inte förvånande. Men det är fortfarande alliansen som har den bästa situationen inför de tre veckor som nu återstår.

Europapolitiska Skiljelinjer

2006-08-26T19:04:00.000+02:00

Den europapolitiska debatten i P1 innehöll ett och annat som inte saknade intresse - och den visade hur både viktiga och svåra en del av frågorna som ligger framför oss på detta område är.

Den viktiga frågan om kommande fördragsändringar - en ny och nedbantad version av författningsfördraget - flimrade förbi men kunde ha förtjänat en lite djupare debatt.

Allianspartierna var i alla fall eniga om att Sverige aktivt bör delta i den process som med all sannolikhet inleds 2007 och förs fram till ett avgörande under de därpå följande två åren. De kommer därefter att lägga fram resultatet för riksdagen för ratificering.

På den rödgröna kanten var det annorlunda.

Medan den socialdemokratiska inställningen var likartad allianspartiernas, kräve miljöpartiets Maria Wetterstrand antingen inget fördrag alls eller en folkomröstning om dess godkännande.

Det är mycket lätt att se de problem vänsterkanten kommer att få i denna fråga. En vänsterkoalitionsregering kommer att vara handlingsförlamad på grund av stark inre oenighet, och kommer näppeligen att kunna spela en aktiv roll i regeringsförhandlingarna om det kommande fördraget.

Och alldeles oberoende av detta riskerar soialdemokratin att slitas isär internt på frågan om en folkomröstning eller inte. Så var det ju på väg att bli innan det tidigare författningsfördraget föll i folkomröstningarna i Frankrike och Holland.

Åtskilligt annat av intresse passerade också förbi. Jag lämnar den djuplodande spritdebatten med dess ömsesidiga och i bägge fallen föga sanningsenliga anklagelser åt sidan. Jag noterade att i fråga om arbetsmarknaden och dess frihet var det även nu främst centerpartiet som stod för den öppenhetens linje som är den i längden enda rimliga.

Skillnaderna mellan de bägge regeringsalternativen fanns förvisso.

I sin slutminut talade Bo Ringholm om att värna "det bästa av Sverige" mot "det sämsta av Europa". Tjusig formulering, men avslöjar ju den i grunden defensiva inställning man har till det europeiska samarbetet.

Så Carl B Hamilton hade alldeles rätt när avslutade med att säga, att medan det ju fanns starka krafter på vänsterkanten som ville gå ur den Europeiska Unionen var alliansen enig om att vilja gå längre in i ett fördjupat, utvecklat och förbättrat samarbete.

Ett gott alliansargument

Finns IT i politiken?

2006-08-26T18:38:00.000+02:00

Någon gång för länge sedan tillhörde IT de frågor som diskuterades när det i den politiska debatten talades om Sveriges framtid.

IT-kommissionen 1994 ses ännu i dag som internationellt banbrytande när det gällde att få upp allas ögon för alla de nya möjligheter som skulle komma att ligga i den nya utvecklingen.

Och under åren därefter berömde sig ofta även regeringen Persson för att vi låg i den tydliga framkanten av utvecklingen. Det rådde lite av en skönhetstävling i politiken i dessa frågor.

Men så är det sannerligen inte längre. Sverige sjunker successivt ner i de internationella tabellerna, och från regeringen hörs numera så gott som ingenting alls i dessa frågor.

Det instrument regeringen Persson under statsrådet Ulrica Messing haft i dessa frågor har varit den s k It-politiska strategigruppen. Den skulle åstadkomma alls som kunde åstadkommas.

Men det blev nu inte så mycket med den saken.

Computer Sweden har nu kommit över den granskning av gruppens verksamhet som man låtit ett utomstående konsultföretag utföra. Och det förefaller att vara något av en totalsågning av dess arbete.

Samtidigt som detta nu kommer ut i offentlighetens ljus kommer valrörelsens hitintills enda tydliga förslag på området.

Det är Stockholmsmoderaterna som i sitt valmanifest säger att "vi vill göra Stockholm till en s k hot spot, det vill säga att det skall vara möjligt att koppla upp sig trådlöst var man än befinner sig i staden. Vi vill möjliggöra ett trådlöst högkapacitetsnät i Stockholm. Vi vill inte skapa ett kommunalt monopol utan göra denna investering tillsammans med nya entreprenörer och små lokala företag."

Vad som egentligen menas med detta är inte alldeles klart, och det finns frågetecken som borde rätas ut, men det innebär i alla fall att det etableras en politisk vision om Stockholm som en stad på global framkant när det gäller utvecklingen på detta område.

Och det förtjänar en liten applåd.

Äntligen Europadebatt

2006-08-26T10:41:00.000+02:00

Kom tillbaka från Balkan sent i går kväll, och hastade iväg till möjligheten att njuta några kräftor.

Från middag på terrasen på den mäktiga Kalemegdan-fästningen där Sava och Donau flyter samman till kräftornas glada visor i svensk skärgårdsmiljö.

Någon tidning försökte få mig att uttal mig om någonting de kallade "skandal" men som inte verkade uppfylla några rimliga krav på en sådan.

I morgon är det tre veckor kvar till avgörandet - och i dag blir det faktiskt en debatt om Europapolitiken.

Det är radions P1 som på Kulturhuset i Stockholm för samman bl a Gunnilla Carlsson från moderaterna, Carl B Hamilton från folkpartiet och den kände socialdemokratiske Europaministern Bo Ringholm.

Således i P1 lördag 26 augusti kl 13.05-14.30. Jag utgår från att det kommer att gå att ladda ner och lyssna på debatten också senare.

Hitintills är det bara Gunilla Carlsson som ägnat Europapolitiken någon större uppmärksamhet. Som en av de viktigaste frågorna under de kommande åren förtjänar den mer.

Göran Persson?

2006-08-25T01:46:00.000+02:00

Vad gör egentligen Göran Persson?

I onsdags hade han ingen möjlighet att medverka i TV:s Valaktuellt.

Fair enough. Sådant händer. Det kunde finnas något annat i programmet bestämt sedan länge.

Men när jag söker efter information finner jag att hans nästa annonserade engagemang och framträdande är på måndag i Solna.

Måndag? Vad gjorde han på torsdagen bortsett från regeringssammanträde? Och fredag? Och lördag? Och söndag?

Trots allt är det ju valrörelse...

Men på måndag tar han sig i alla fall till Solna för att säga någonting.

Tills dess verkar han ha tagit ledigt. Sannolikt som förberedelse för den stora ledigheten...

Business En Icke-Affär

2006-08-24T16:20:00.000+02:00

Det är bra att media håller ett vakande höga på politiker som annars skulle kunna ha en tendens att sätta sig på lite för höga hästar.

När t ex Aftonbladet kunde visa hur den numera semestrande med föga sanningssägande statssekreteraren i statsrådsberedningen Lars Danielsson flög världen runt i dyra regeringsplanet till kostnader som fick kungahuset och regeringen i övrigt att framstå som liftare var det en skandal.

Men nu försöker Expressen göra affär av att statsrådet Mona Sahlin åkt business class över Atlanten.

Jag tycker att det är självklart att statsråd skall åka business class. I grunden företräder de Sverige, och förväntas dessutom arbeta.

Viktiga Berlin

2006-08-24T10:18:00.000+02:00

I dag noterar jag att Fredrik Reinfeldt ger sig iväg till Berlin fõr att träffa förbundskansler Angela Merkel.

Alldeles utomordentligt. Det är viktigt att ledande svenska politiker har goda förbindelser med Europas ledande kollegor.

Och just nu är nog Angela Merkel i topp på den listan.

Tony Blair kommer snart att lämna in, och i Frankrike blir det också skiften nästa år.

Men den stora koalitionen i Berlin sitter kvar tills 2009 - och är därmed Sverige kanske viktigaste samtalspartner i Europa. Inte minst är Berlin viktigt mot bakgrund av att Tyskland vid årsskiftet tar över ordförandeskapet i EU från Finland.

Så några timmar i Berlin är väl använd tid också mitt i en hektisk och viktig svensk valrölse.

Valextra om Alliansmanifestet

2006-08-23T22:46:00.000+02:00

Det blev ett rätt intressant valextra om alliansmanifestet i TV i kväll.

Jag närmast ramlade baklänges i soffan utanför TV-studion när jag i slutet hörde hur Aftonbladets normalt genetiskt socialdemokratiskt trogna ledarskribent Lena Askling uttalade sin förvåning över att socialdemokraterna inte hade någon jobbpolitik - medan alliansen enligt hennes mening i alla fall hade en.

Jag är övertygad om att det satt rätt långt inne hos Lena Askling innan hon sade det.

Man anar den uppdämnda bitterhet som finns mot en socialdemokratisk partiledning som man uppfattar vara på fel kurs - eller som inte har någon kurs alls.

Själv hade jag strax innan detta att svara på frågor om likheter och skillnader mellan 1976, 1991 och nu.

Det gav mig anledning att innan programmet titta lite på siffror om hur statsbudgeten utvecklades kring regeringsskiften 1976 och 1991. Myten stämmer inte riktigt med verkligheten - framförallt kring 1991.

Åren 1990 och 1991 ökade de statliga budgetunderskotten mycket snabbt som en följd av att ekonomin i dess helhet störtdök.

Under året innan det blev borgerlig regering ökade statens budgetunderskott med ca en miljard kr i veckan - och Sverige förlorade ca 1 000 jobb i veckan under denna tid.

Det tog förvisso tid för vår borgerliga regering att vända den utvecklingen. Det fria fallet i statsfinanserna under 1990 och 1991 fortsatte under 1992 och en bit in i 1993. Bromssträckan var betydande - och det tillstötte ytterligare svårigheter på vägen med den dolda bankkrisen och den europeiska finanskrisen.

Men vände gjorde det. Året innan socialdemokraterna tog över ansvaret minskade det statliga budgetunderskottet med mer än en miljard kr i veckan.

Det var så det var.

Och Värnskatten Också!

2006-08-23T22:38:00.000+02:00

Jag var lite orolig över att inte hitta någonting alls om avskaffande av värnskatten i alliansmanifestet.

För mig är det lite av en moralisk fråga att ingen skall behöva betala mer än hälften av en inkomstökning i skatt.

På den punkten ser jag gärna att Kjell-Olof Feldts politik åter snart blir Sveriges.

Men i Lars Leijonborgs nyhetsbrev läser jag nu detta:

"En formulering liknande den i Bankerydsöverenskommelsen togs med i valmanifestet som innebär att ambitionen är att avskaffa värnskatten under mandatperioden. De tankar som har luftats inom alliansen att prioritera ner avskaffandet av värnskatten avspeglas inte i manifestet. Det tror jag är bra för Sveriges konkurrenskraft i en alltmer globaliserad värld."

Och den bedömningen delar jag helt.

Vi lever i en tid av accelererande globalisering. Då kan vi inte straffa bort någon del av det kunnande och den kompetens som vi så väl kommer att behöva.

Starka Ställningstaganden

2006-08-23T18:31:00.000+02:00

Långa valmanifest kan ha sina risker att producera. Den litterära kvaliteten lämnar stundtals ett och annat övrigt att önska.

Och ibland kommer det oväntade ställningstaganden.

Min favorit ur årets socialdemokratiska manifest är denna mening:

"Tänderna tillhör kroppen."

Därmed tar socialdemokratin bestämt avstånd från alla dem som hävdar att tänderna inte tillhör kroppen. Det känns skönt. En klar frontlinje i debatten.

Och min favorit hitintills ur alliansmanifestet är denna mening:

"En tillgänglig polis i hela landet är avgörande för att förhindra och utreda brott."

Jo, men det finns väl en risk att det kommer att bli lite väl svettigt för honom eller henne.

Lars-Åke Nilsson

2006-08-23T18:10:00.000+02:00

Mitt under en jäktig dag var både utrikesminister Jan Eliasson, jag själv och något av gräddan av svensk diplomati under ett antal decennier i dag på seneftermiddagen på bokförlaget Atlantis i Stockholm när boken "Envoyén från Eslöv - Lars-Åke Nilsson" presenterades.

Utrikespolitiken tillhör inte valdebattens trätofrågor, men vikten av en fast och kunnig hand i utrikes- och säkerhetspolitiken råder det nog inget tvivel om.

Lars-Åke Nilsson var den kanske briljantaste diplomaten i sin generation, och kom att bli mycket betydelsefull inte minst som kabinettssekreterare under den borgerliga regeringen 1991 - 1994.

Och det var förvisso en utrikespolitiskt mycket laddad tid, vilket delvis belysts i andra böcker av Lars Fredén och Henrik Liljegren.

Nu utkommer således Ingemar Lindahls och Ingmar Lindmarkers bok om Lars-Åke Nilsson. Den blir min litteratur på planet till Belgrad i morgon förmiddag.

Allians eller Kris?

2006-08-23T14:22:00.000+02:00

Två besked har getts i den politiska debatten i dag.

Det första är att de fyra borgerliga partierna för första gången i historien presenterar ett gemensamt valmanifest.

Med sina 30 sidor (!) ger det svar på åtskilliga frågor, men med naturnödvändighet inte på alla. Familjepolitiken återstår t ex.

Det andra är att miljöpartiet inte tänker acceptera att socialdemokraterna sitter kvar i en minoritetsregering om vi får en parlamentarisk situation liknande den som 2002 års val ledde till.

Inför det valet sade miljöpartiet samma sak - men bytte sedan fot och lät Persson hållas. De kunde då ha tvingat fram en regeringsbildningsprocess som med betydande sannolikhet hade lett till en rödgrön majoritetsregering.

Nu säger Maria Wetterstrand med viss kraft att det beteendet kommer man inte att upprepa:

"En gång kan man kanske bli ursäktad att man gjorde något annat än vad man sa. Men gör man det en gång till, då tror jag att det är väldigt svårt att återvinna det förtroendet igen."

Och så är det alldeles säkert. Det skulle helt enkelt inte gåb för miljöpartiet.

Om Maria Wetterstrand inte ljuger med hela sin kropp och själ - vilket om inte annat den politiska logiken talar starkt emot - så innebär detta att den strategi som Göran Persson försökte försvara för att klara sig fast i Rosenbad helt enkelt inte finns.

Skulle vi nu få ett valresultat liknande 2002 så skulle Göran Persson få avgå - antingen direkt eller efter ett misstroendevotum - för att ge plats för en formell regeringsbildningsprocess.

Och med alla rimliga mått mätt är det så det skall gå till efter val i en parlamentarisk demokrati som vår.

Den processen skulle i det läge som då uppstår med största sannolikhet resultera i en rödgrön koalition - eller en rödgrön kris så allvarlig att den skulle leda till en rödgrön krasch.

Det är där vi har det verkliga och faktiska alternativet till alliansen.

Föga debatterat - men det är så det är.

Enda Europatalet Hitintills

2006-08-23T12:11:00.000+02:00

Nu finns denna valrörelsens hitintills enda anförande om den viktiga Europapolitiken - av moderaternas Gunilla Carlsson - också tillgängligt på nätet.

Utomordentligt. Viktiga frågor måste ha en plats i en valrörelse. För partierna handlar det närmast om en demokratisk skyldighet.

Sedan är det bara att hoppas att Gunilla Carlsson inte blir ensam i denna valrörelse med att ta upp dessa frågor.

Historiskt Alliansmanifest

2006-08-23T09:07:00.000+02:00

I dag drar det ihop sig till presentation av alliansens valmanifest. Jag har i alla fall blivit tillfrågad om att delta i Aktuellt:s Valextra i kväll för att ge lite perspektiv på saken.

Och det är en alldeles unik händelse.

Inför det val 1976 som ledde till regeringsskifte var det bara med de yttersta ansträngningar möjligt att en enda gång få de då tre borgerliga partiledarna Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman och Per Ahlmark på samma bild.

Men den bilden hade nog sin betydelse. Lördagen före valet var den en stor nyhet. Men att offentligt deklarera någon gemensam politik var inte att tänka på.

Före valet 1991 var läget i dessa avseenden betydligt mycket bättre - men inte problemfritt.

Då hade moderaterna och folkpartiet lagt fram det gemensamma programmet Ny Start för Sverige, och det kom också att spela en väsentlig roll i det årets valrörelse och valresultat.

Men programmet hade sina begränsningar.

Att det var koncentrerat kring det som hade med den ekonomiska utvecklingen att göra var naturligt och nödvändigt i den situation som då rådde. Den socialdemokratiska regeringen hade ju så uppenbart förlorat kontrollen i sitt hoppande från det enda krisprogrammet till det andra, och alla kurvor i ekonomin pekade allt brantare åt fel håll.

Och i allt väsentligt var det också ett mycket bra program vi lade fram.

Men centern hade sina svårigheter, och kunde därför knappast vara med. De hade fortfarande en viss osäkerhet i Europapolitiken, och en tydligt avvikande åsikt när det gällde energipolitiken.

På våren i riksdagen enades de tre partierna dock och gemensamma dokument som i alla väsentliga frågor anslöt till de riktlinjer vi hade lagt fast i Ny Start för Sverige. Och till dessa anslöt sig då de kristdemokrater som då ju inte fanns representerade i riksdagen.

Men något tal om att skriva ett heltäckande valmanifest för alla de tre eller fyra partierna var det sannerligen inte. Det hade knappast varit möjligt.

Utvecklingen inför valen 1994, 1998 och 2002 har sedan dess varit lite stapplande. Men inför varje val har de borgerliga partierna var och en för sig presenterat sina manifest.

Inför valet 1998 talade vi om en "allians för jobb". Då som nu var det tydligt att det var frågan om jobb och företagande som var den viktigaste, och att den socialdemokratiska politiken inte skulle klara av de uppgifterna.

Men även om de politiska riktlinjer vi då presenterade var bra - i allt väsentligt finns de ju där fortfarande - hade de sina begränsningar. Centern hade agerat stödparti åt socialdemokraterna åren innan, och det innebar att de inte kunde gå med på en hel del där de låst upp sig. Trovärdigheten i den samlade borgerliga fronten påverkades dessutom negativt av detta.

Nu är det radikalt annorlunda och radikalt nytt.

Och det är så annorlunda att i alla fall moderaterna beslutat sig för att inte presentera något eget valmanifest alls. Alliansen är allt.

Om detta är så klokt kommer säkert att diskuteras. Det handlar ju dock om fyra självständiga partier med historiskt lite olika profiler, förankringar och accenter. Andra kan se det som en svaghet - jag tycker att det också kan ses som en styrka.

Och det kan också diskuteras hur detaljerat man bör lägga fast en regeringspolitik före ett val som ju handlar om en rätt lång mandatperiod där mycket kommer att hända. Ett val skall snarare handla om politikens inriktning och stötkraft än om alla administrerandets detaljer.

Men hur man klarar den balansgången får vi se senare i dag.

Ett historiskt mycket betydelsefullt steg är det som tas.

Jobb, Jobb, Jobb

2006-08-22T23:49:00.000+02:00

Tillbaka från min snabbtur till Paris för olika globala Internet-frågor. Allt i världen är inte svensk valrörelse.

Om här noterar man snabbt, att om man bortser från krumelurerna kring fastighetsskatten så är det alldeles tydligt att det är jobben som hitintills är valrörelsens stora och avgörande fråga.

Jag ser att både Göran Persson och Hans Karlsson också i dag sänder ut den ena bulletinen efter den andra om att antalet jobb nu ökar mycket markant.

Jag har inte tittat på siffrorna i detalj, men de har säkert i huvudsak rätt i sina påståenden.

Om inte jobben ökar i en situationen där världsekonomin nästan ryter av tillväxt, då rubrikerna talar om ny tillväxt i Euroländerna och då alla instrument ställts in på expansion också i Sverige vore det mer än märkligt - det vore katastrofalt.

Men problemet är ju den mer långsiktiga utveckling som ju gjort att vi hamnat på nivåer på sysselsättningen som är för låga.

Jag klippar dessa siffror ur en sammanställning som Johnny Munkhammar gjort:

Ungdomsarbetslösheten i Sverige var 2005 cirka 22 procent, sjätte högst bland EU:s 25 medlemsländer. Den har fördubblats på fem år. I Nederländerna, Irland och Danmark är den 7-8 procent.

Sysselsättningen bland unga (16-24 års ålder) sjönk med cirka 7 procent mellan år 2000 och 2005. Samma period ökade antalet förtidspensionerade under 30 års ålder från cirka 13 000 till 22 000.

Med varje rimligt mått mätt måste detta betecknas som ett misslyckande - och det rimliga är att politiken med stor tydlighet inriktas på att skapa bättre förutsättningar för nya jobb och nya företag.

Att som Persson och Karlsson bara säga att allt kommer att lösa sig med konjunkturen räcker inte. Förr eller senare viker varje konjunktur. Det finns de som är rädda för en avmattning i både den amerikanska och europeiska ekonomin redan nästa år, och då riskerar de svenska siffrorna att påverkas mycket snabbt.

Därför måste politiken läggas om.

Den saken borde det inte vara så svårt att inse.

Men problemet är att socialdemokraternas politik är fastlåst av särintressen för vilka de arbetslösas intressen inte är det styrande.

Modige Maud

2006-08-22T11:30:00.000+02:00

Jag har inte hunnit lyssna på Maud Olofssons utfrågning i P1, men att döma av Ekots sammanfattning fortsatte hon att framstå som den som kanske tydligast vågar ifrågasätta etablerade sanningar.

Utmärkt. Det behövs mer av det i den politiska debatten.

Och jag råkar dessutom tro att hon har alldeles rätt i det hon säger på de punkter som nu leder till kontrovers.

Skall vi verkligen få fart på möjligheten till nytt företagande och nya jobb i Sverige krävs det faktiskt åtgärder.

Onödig Arrogans

2006-08-22T07:40:00.000+02:00

Med viss rätt var Göran Persson i P1 i går lite ironiserande över den utrikespolitiska frågesporten som går ut på att testa kunskaper om vilka som sitter i olika utländska regeringar.

Men det innebär inte att man behöver vara så raljant mot andra länder som han var.

Vad gällde de som sitter i ryska regeringen förklarade han att han "inte brytt mig om att lära mig dessa."

Jag ser inget skäl till varför han skall förväntas kunna sex ledamöter av den ryska regeringen. Men att säga att man "inte bryr sig om" saken sänder en signal av arrogans som är onödig.

Värre blev det när han sedan volonterade att det säkert varit 18-20 premiärministrar i de baltiska länderna under han tid. Med detta ville han säga att han inte hade någon som helst anledning att hålla reda på namnen på de som nu leder regeringarna i Tallinn, Riga och Vilnius.

Också det lite i arrogantaste laget för att vara alldeles bra. Och sänder alldeles fel signal till länder som är betydelsefulla samarbetspartners för Sverige inte minst i EU.

Så lite mindre av arrogans gentemot andra länder skulle inte skada.

"Politikens Verkningskrets"

2006-08-21T23:52:00.000+02:00

På ett plan ner till Paris passade jag på att mer noggrant lyssna igenom vad Göran Persson hade att säga i P1:s partiledarutfrågning.

Under en lång stund försökte han avvärja en serie frågor om olika samhällsförhållanden med att "politikens verkningskrets" har blivit avsevärt mindre under det senaste decenniet. Därmed, menade han, kunde han och socialdemokraterna inte göras ansvariga för saker och ting på samma sätt som förr.

Det är onekligen sant att den nationella politikens villkor förändras på ett dramatiskt sätt under de senaste decennierna.

Vi har rivit gamla barriärer vid de gamla nationsgränserna, avreglerat område som tidigare var totalreglerade, gått med i den Europeiska Unionen och allt mer blivit en del av en värld kännetecknad av en accelererande globalisering.

På ett annat ställa i utfrågningen talade Göran Persson om "den klassiska svenska utrikespolitiken". Men på ett än tydligare sätt än att denna förändrats, har förvisso förutsättningarna för den "klassiska socialdemokratiska inrikespolitiken" förändrats.

Klassisk socialdemokratisk politik går mentalt ut från att man kan sitta på statsapparatens topp och successivt lägga samhället tillrätta efter någon typ av i förväg uppgjord plan. Staten eller det offentliga går under beteckningen "samhället".

Men nu har samhället genom avregleringar, öppnare gränser, den Europeiska Unionen och den accelererande globaliseringen i många avseenden fått nya möjligheter, och det medför att statens roll måste bli en annan.

Att säga - som Göran Persson gör - att politikens "verkningskrets" har krympts är i strikt mening knappast rätt. Politiken kan inte styra och ställa som förr. Den kan knappast ha ambitionen att administrera samhället.

Men politiken förblir viktig - om än med en gradvis förändrad roll.

Sverige har blivit en kommun i världen, och politikens uppgift blir inte minst att se till att förutsättningarna hos oss är sådana att vi attraherar och stimulerar den kreativitet, det företagande, den kunskap och det kapital som krävs för att vi skall hävda oss i framkanten av den globala utvecklingen.

Den uppgiften är förvisso inte oviktig, men den är på många sätt mycket annorlunda den uppgift som föresvävade mer gammaldags socialdemokratisk politik.

Den ställer krav på ett förändrat synsätt. Att socialdemokraterna skulle klara av den förändringen fullt ut är intill ytterlighet tveksamt - och därtill kommer den koalition de måste vara en del av.

Då är alliansens förutsättningar klart bättre - utan att för den skulle säga att de i allt har insett den förändrade politiska uppgiften i denna förändrade tid.

Dimmor om RödGröna Koalitionen

2006-08-21T13:00:00.000+02:00

I radions partiledarutfrågning i dag gjorde Göran Persson allt han kunde för att komma undan regeringsfrågan, och det skall sägas att P1:s utfrågare inte ansträngde sig påtagligt mycket för att han inte i viss mån skulle lyckas med det.

Påmind om sina tidigare uttalanden om att samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet inte längre fungerar, sade han:

"Det betyder inte att man inte kan renovera modellen. Jag kan tänka mig att fördjupa och utveckla det ytterligare, och jag kan också tänka mig att vi vidgar det till andra partier."

Förvisso skulle det vara intressant att få närmare besked om vad en "renoverad" rödgrön modell med ett "fördjupat och utvecklat samarbete" skulle innebära.

I formuleringen ligger ju erkännandet att den gamla modellen inte kommer att kunna fungera längre, och att alternativen för en socialdemokrati som vill sitta kvar i regeringsställning därmed antingen är en fördjupad rödgrön modell eller ett samarbete med "andra partiet."

I det senare ligger alldeles säkert den gamla förhoppningen om att ett eller annat borgerligt parti skulle vara intresserat av att bli stödparti till socialdemokraterna. Centern fungerade ju i betydande utsträckning i den rollen under åren mellan 1995 och 1998.

Men i dag vet alla - inte minst Göran Persson - att den möjligheten inte finns.

Och därmed handlar det faktiskt om någon typ av rödgrön koalition som på ett eller annat sätt tillgodoser de krav som såväl vänsterpartiet som miljöpartiet har.

Jag är alldeles övertygtad om att detta är en utveckling som Göran Persson skyr som pesten, men de parlamentariska realiteterna kommer han inte att komma undan.

Valet står mellan en relativt väl formerad och definierad allians och en ytterligt oklar rödgrön koalition - som dessutom ses med tydlig ovilja av de som skulle delta i den.

Det hade inte skadat om Ekots utfrågare hade ansträngt sig lite mer för att få besked på den punkten.

Att Göran Persson inte kunde namnge sex ministrar i den ryska regeringen - och glömt bort namnet på den ryska statsministern - är trots allt av mer begränsat intresse.

Hur Stort Blir Nederlaget?

2006-08-20T17:39:00.000+02:00

Det ser riktigt ordentligt illa ut för socialdemokraterna i denna valrörelse - och det i synnerhet om man anlägger det lite längre perspektivet.

Under åren mellan 1930 och 1991 hade socialdemokraterna alltid över 40% av rösterna i riksdagsvalen. Vid något tillfälle - i modern tid endast 1968 - var man t o m marginellt över 50%.

T o m när man förlorade makten i det historiska valet 1976 lyckades man samla 42,7% av rösterna. Det sågs dock som ett synnerligen uselt resultat för dem - med den tidens mått mätt.

Men sedan 1990 har det varit annorlunda. Valet 1991 var det första sedan 1930-talet när man fick ett resultat under 40% - man slutade då på 37,7%. Det var en 5 procentenheter svagare socialdemokrati som förlorade makten 1991 i jämförelse med den som hade gjort det 1976.

Ser vi på opinionsundersökningarnas långsiktiga kurvor är det under andra delen av 1980-talet som socialdemokraterna böjer av nedåt rejält och sjunker under 40%-nivån.

Man repade sig genom sin hejdlösa opportunism och överbudspolitik under den ekonomiska krisens år under början av 1990-talet, men den glädjen blev rätt kortlivad. Från mitten av 1990-talet är man tillbaka där man hamnade från mitten av 1980-talet.

I inledningen till årets valrörelse ger de olika opinionsinstituten socialdemokraterna ett stöd på 34 - 35%. Det är en bra bit under de 39,9% som man fick vid det senaste valet 2002.

Sannolikheten för att man under denna valrörelse skulle lyckas att klamra sig upp till ett resultat i närheten av det man klarade 2002 får nog bedömas som påfallande liten. Själva klarar man det knappast - det skulle krävas ett rejält haveri för alliansen eller någon externt faktor för att det skulle vara möjligt.

Därmed är det överväldigande sannolikt att detta Göran Perssons sista val kommer att leda till att socialdemokratin förlorar stöd.

Den stora frågan är hur mycket man kommer att förlora.

Skulle det bli ett valresultat på den nivå som opinionsinstituten registrerar just nu så är det ett i historiskt perspektiv katastrofalt resultat.

Det skulle i så fall vara det sämsta riksdagsval som socialdemokraterna gjort sedan vårvalet 1914 (!).

Och det var ju rätt länge sedan.

Den som är intresserad av de långa trenderna i politiken som de kommer till uttryck i valresultaten rekommenderas ett besök på SCB:s hemsida med valresultat sedan 1910.

Jag tror inte att det är en sida som Göran Persson just nu är så förtjust i.

Allians eller Koalition?

2006-08-20T14:23:00.000+02:00

Det tillhör väl inte vanligheter att det står alltför begåvade saker just på valaffischer. Deras funktion är en annan.

Men när jag just cyklade förbi en enstaka affisch som FI - Feministiskt Initiativ - hade satt upp fann jag faktiskt någonting värt att återge.

De konstaterade att valet står mellan "allians" och "koalition" - och lade självfallet till att i bägge fallen lär det bli en man som blir statsminister.

Men det viktiga är konstaterandet att alternativet till den hyggligt väl formerade och definierade alliansen är en i högsta grad odefinierad och osäker koalition.

Det är otänkbart att en socialdemokrati som hamnar kring 35% av rösterna skulle kunna fortsätta att regera i minoritet. Jag ser att såväl vänsterpartiet som miljöpartiet gjort klart att det inte kommer att komma ifråga fyra år till.

Och därmed måste det - om de tillsammans skulle få en majoritet i riksdagen - bli en koalition.

Jag skulle tro att socialdemokraterna kommer att göra allt vad som över huvud taget går att göra för att undvika den situationen. Göran Persson är ingen stor vän av delad makt. Men i slutändan kommer de att tvingas att acceptera en koalition.

Det är högtst rimligt att media och andra i valrörelsen begär besked av alliansen om inriktningen på den politik de avser att föra under de kommande fyra åren.

Men det är minst like rimligt att man också begär besked om vad alternativet i form av en koalition kommer att innebära och vilken politik som skulle komma att föras.

Allians eller koalition?

Parlamentariskt är det detta som valet handlar om. Och det borde återspeglas mer också i valdebatten.

Finns Europa?

2006-08-20T10:31:00.000+02:00

Det är kanske för mycket begärt att det skall bli så mycket av diskussion om Europapolitiken i valrörelsen, men jag vidhåller dock att partierna har något av en demokratisk skyldighet att i alla fall redovisa sin politik för de kommande åren.

Nu har jag dock nåtts av information om att moderaternas Gunilla Carlsson på tisdag skall hålla ett anförande om partiets - och förhoppningsvis alliansens - Europapolitik.

Klocken 17:00 på Dansens Hus mitt på Gustaf Adolfs torg i Stockholm.

Själv har jag tyvärr inte möjlighet att vara där - jag måste på ett möte om globala Internet-frågor i Paris - men kommer säkert att återkomma med en kommentar till vad som sägs.

Platt Fall För Manifestet

2006-08-19T13:48:00.000+02:00

Jag vet inte om det valmanifest som socialdemokraterna publicerade i går fredag var spå mycket vare sig bättre eller sämre än vad de brukar åstadkomma.

Det var påfallande traditionellt. Lite löften här, och lite bidrag där. De vanliga honnörsorden. Inte mer. Inte mindre.

Men det som var dramatiskt annorlunda var det mottagande som manifestet fick. Och mottagandet visar att socialdemokraterna inte längre verkar vara i harmoni med den politiska stämningen i landet.

Alla löften verkade falla platt till marken inför det som uppfattades som en oförmåga eller ovilja att komma med förslag som verkligen skulle skapa bättre förutsättningar för nya jobb.

I stället blev förslaget om höjt tak i arbetslöshetsersättningen något av en symbol för att man hellre satsade på att låta folk förbli arbetslösa än på att verkligen få fram jobb.

Göran Persson hade alldeles uppenbart räknat med att sysselsättningsfrågan inte skulle bli så stor när ekonomin går så bra som den gör. Just nu ökar faktiskt sysselsättningen.

Men det var uppenbarligen en felbedömning. Han missade någonting när han vandrade längs Drottninggatan eller besökte sågen i Vingåker. Det finns en genuin oro inte minst för att alltför många unga människor har svårt att få jobb.

Och ett socialdemokratiskt valmanifest som inte fångar upp den oron blir ett misslyckande.

Så var det i alla fall i går.

Bilden etablerades - i alla fall preliminärt - att om man vill ha mer bidrag i Sverige skall man rösta med socialdemokraterna, men om man vill ha mer jobb skall man rösta med alliansen.

Både 1976 och 1991 hade borgerligheten större trovärdighet än socialdemokraterna i sysselsättningsfrågan, och det ledde bl a till att socialdemokraterna fick svårigheter att mobilisera.

Nu verkar det som om Göran Persson med ett felkalibrerat valmanifest håller på att skapa samma situation.

Och då kommer resultatet också att bli detsamma - regeringsskifte.

Sanningen om 1968

2006-08-06T11:43:00.000+02:00

I P1:s i övrigt förträffliga program Gomorron Världen spekulerades i dag över den roll som utrikespolitiken kan tänkas spela i valrörelsen.

Tesen var att den inte spelar så stor roll.

Som undantag angavs 1968, med Erlanders reaktion på Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien den 21 augusti, och för att belysa tesen ytterligare spelade man upp Olof Palmes uttalande om ”diktaturens kreatur.”

Att den sovjetiska invasionen 1968 medverkade till att socialdemokraterna vann sin största valseger under efterkrigstiden är alldeles klart.

Men hur det skedde tillhör de smutsigare delarna av socialdemokratins i dessa avseenden rätt smutsiga historia.

Under sommaren hade inte minst den dåvarande folkpartiledaren Sven Wedén varnat för olika sovjetiska åtgärder mot de tjeckoslovakiska frihetssträvandena. Han ville att Sverige skulle höja upp sin stämma och varna.

Men detta avvisade regeringen Erlander bestämt. När Tage Erlander tog emot den dåvarande sovjetiske regeringschefen Alexej Kosygin på Harpsund mot slutet av juli avvisade han i stället alla tankar i denna riktning, och förklarade att det inte fanns någon anledning att misstro Moskva.

Från Harpsund flög Kosygin direkt till Warszawa och ett möte med östpaktsledarna som levererade det ultimatum som inom mindre än en månad skulle leda till invasionen. Men inte ens detta fick den svenska regeringen att vakna.

När så invasionen kom natten mellan den 20 och 21 augusti var det alldeles uppenbart att den svenska regeringen gjort en allvarlig utrikespolitisk felbedömning. Sven Wedén hade haft rätt – och Tage Erlander hade haft fel.

Det var då socialdemokraterna hävdade att de haft superhemliga skäl för sin ståndpunkt, och viftade men en hemlig UD-rapport i en snabbt igångdragen kampanj mot Sven Wedén.

Det tog till efter det borgerliga regeringsskiftet 1991 innan rapporten från Sveriges dåvarande ambassadör i Belgrad Agda Rössel offentliggjordes och kunde läsas av en vidare krets. Självfallet innehöll den ingenting av det som man hade sagt i valrörelsen 1968.

Den var bara någonting man tog till i den djupt oärliga svartmålningskampanj mot Sven Wedén som man drog igång för att dölja sin egen massiva felbedömning.

Kortsiktigt lyckades operationen, men eftersmaken var djupt bitter hos många.

T o m den annars mycket partilojale Olle Svenning skrev i Aftonbladet bara för några år sedan, att "i valet 1968 krossades Wedén, dessvärre ganska ohederligt, av Tage Erlander och Torsten Nilsson. Wedén hade, tidigare än andra, förstått och dessutom talat om att Sovjet skulle invadera Tjeckoslovakien. Därför beskrevs han som en säkerhetsrisk."

Även efteråt intog socialdemokraterna en relativt mjuk linje mot den sovjetiska s k normaliseringspolitiken i Tjeckoslovakien. Olof Palmes uttalande kom inte mindre än sju år senare våren 1975 – då hade den s k normaliseringen i alla viktiga avseenden redan fullbordats.

Det är sanningen om det som hände i och kring valrörelsen 1968.

En socialdemokratisk regering som gjorde allvarliga utrikespolitiska felbedömningar – och sedan med djupt lögnaktig svartmålning försökte att klara sig ur konsekvenserna.

Att det lyckades tillhör tyvärr också historien.

Öppenhetens Maud

2006-08-06T11:41:00.000+02:00

Det var förvisso en händelse värt att notera när Dagens Nyheter i sin huvudledare den 5 augusti lovprisade centerpartiet och Maud Olofsson.

Men det finns skäl för lovorden.

På ett antal viktiga punkter har Maud Olofsson visat att hon inte är rädd att sticka ut huvudet även om den konventionella visheten sagt att det är farligt att göra det.

DN nämner två sådana tillfällen, och jag håller med i bägge fallen.

Det första var när det var hon som tydligast höjde fanan mot Göran Perssons tal om ”social turism” när han vill stänga Sveriges arbetsmarknad för medborgarna i de nya EU-länderna.

Den striden vann Maud efter det att andra kom efter. Socialdemokraterna förlorade voteringen i riksdagen.

Det andra tillfället är mer framåtsyftande och handlar om hennes vilja att reformera arbetsrätten i dansk riktning för att på det sättet göra det lättare inte minst för mindre företag att anställa ungdomar.

I Danmark är ungdomsarbetslösheten ca hälften av vad den är i Sverige.

Men i Sverige rasar LO mot förslaget, socialdemokraterna hänger med och andra hukar sig. Utom centern och Maud Olofsson.

Så DN har rätt. Det behövs en stark Maud i alliansen om den skall kunna reformera Sverige.

Vänsterns Nya Murar

2006-08-06T11:40:00.000+02:00

Mitt i sommarvärmen skrev jag några rader i SvD om vänsterpartiet och Europapolitiken:

På något sätt snubblade jag över den valplattform som våra inhemska senkommunister nu försöker att föra till torgs. Och bläddrade förbi den inhemska populismen till det som möjligen kunde finnas av Europapolitik.

I det vi hitintills sett av valrörelse sägs nästan ingenting alls om Europapolitiken. Det är illa. Demokrati handlar också om förberedelser inför framtidens vägval.

Vad senkommunisterna har att säga om Europa är häpnadsväckande reaktionärt.

Egentligen är det bara två saker. Att Sverige lämna Schengensamarbetet med dess möjligheter att resa fritt över gamla gränser och att den Europeiska Unionen ”måste upplösas.”

Det är politiken. Varken mer eller mindre.

För ett parti som genom sin dunkla historia aldrig vågade sig ens i närheten av ett krav på att Sovjetunionen skulle ”upplösas” är det onekligen ett djärvt drag.

Nåväl, det man kräver är ”ett i grunden annorlunda europeiskt samarbete”. Att man inte ger ens en antydan om vad detta skulle kunna innebära förvånar föga, men kravet på att Sverige skall lämna Schengen-samarbetet ger dock lite kött på benen.

Det är de öppna gränserna, den fria handeln och den nya rörligheten som man inte vill ha. Man riktigt hör ljudet av de annalkande cementblandarna i valplattformens formuleringar.

Det parti som nu vill avskaffa Schengensamarbetet är det parti som aldrig krävde att Berlinmuren skulle rivas. Lars Ohly kan anklagas för mycket - men inte för brist på politisk konsekvens.

I vänsterns Europa finns inte längre lågprisflygets möjligheter, de öppna gränsernas självklarhet eller den prispressande konkurrensens makt för konsumenter. I stället skall det krävas pass och tillstånd och fordras regleringar och kontroller. De gamla monopolistiska priserna kommer tillbaka.

Till taggtråd på Öresundsbron tror jag knappast att det kommer att gå. Men att en politik formad av dem som förr alltid kämpade mot bron - men aldrig mot taggtråden! – skulle föra oss bort från mycket av den frihet över gränserna de senaste decennierna gett råder det tyvärr ingen tvekan om.

Ty i kravet på att Europeiska Unionen skall ”upplösas” ligger alldeles säkert kravet på att den inre marknaden med dess fria rörlighet för individer, varor, tjänster och kapital skall skrotas.

Och då handlar det faktiskt om att resa nya murar i Europa.

Sannolikheten för att Lars Ohly och hans kamrater som skall få genomslag för denna politik är självfallet ytterligt liten. Inte minst i de länder som intill för inte så länge sedan styrdes av hans partikamrater är stödet för varje tanke i denna riktning gränsande till obefintligt.

Men därmed inte sagt att deras politik inte skall tas på allvar. Varje riksdagspartis valplattform förtjänar att tas på allvar.

Om dåraktiga idéer inte bekämpas riskerar de förr eller senare att vinna mark. Det öppna samhällets och det öppna Europas fiender får inte negligeras.

Inför höstens avgörande är det också viktigt att förhindra att de nya murarnas män i den rödgröna rörans halvkoalition smutsar ner den politik för ett öppet Europa som jag tror att den alldeles överväldigande delen av vårt land vill ha.

Ringholm Den Ryktbare

2006-07-30T11:09:00.000+02:00

Jag missade den exakta ordalydelsen i vad vice statsministern Bo Ringholm sagt i tidningen Broderskap.

Men det är i sanning värt att återge:

"Svensk rättvisa och demokrati är ett minne blott med en borgerlig regering."

Att sådant förstklassigt trams kan tolereras från en person i ledande ställning i ett ledande politiskt parti är minst sagt anmärknintgsvärt.

Socialdemokraterna verkar tro att demokrati är detsamma som att de har makten.

Ett parti med den självbilden ligger maktarrogensen, maktfullkomligheten och maktmissbruket mycket nära.

Ett sådant parti behöver påminnas om demokratins verkliga realiteter.

Baltikum Då och Nu

2006-07-30T10:51:00.000+02:00

Som en av de första aktiviteterna efter sommaren kommer Fredrik Reinfeldt att besöka Tallinn, Riga och Vilnius.

Det är en betydelsefull markering långt utöver besökets måhända mindre centrala accent på den organiserade brottsligheten.

Vad som händer i Estland, Lettland och Litauen är av stor betydelse för den samlade utvecklingen inte bara i Östersjö-området och norra Europa, utan Europa i dess helhet.

Även om det funnits undantag har socialdemokraternas intresse för dessa länder oftast varit svagt.

Därför är det så viktigt att Fredrik Reinfeldt gör denna markering.

Jag är övertygad om att den är en markering också om vad som kommer att vara viktigt för en kommande alliansregering.

Reformregeringen 1991 - 1994

2006-07-30T10:33:00.000+02:00

Sakta börjar det finns i alla fall en antydan om det kommande valet i det av svensk debatt som når fram till mig.

Socialdemokraterna lär ha publicerat en skrift där de hävdar att de är utomordentligt nöjda med sig själva.

Det var ingen mindre än vice statsministern Bo Ringholm som sade att det skulle bli ett tvärt slut med både rättvisa och solidaritet i Sverige om han inte fick fortsätta.

Till bilden hör som vanligt en dramatisk svartmålning av den borgerliga regeringsperioden mellan 1991 och 1994. Och alliansens partiers ansträngningar för att tala om sanningen är inte överdrivet omfattande.

När vår gemensamma regeringsstart firade sitt tioårsjubileum år 2001 skrev Bengt Westerberg och jag en gemensam artikel i DN där vi summerade vad en del av vad de tre regeringsåren innebar.

Även om jag hoppas att debatten under de kommande veckorna skall handla allra främst om framtiden skadar det inte med ett visst perspektiv bakåt.

Så här skrev Bengt och jag då - och den texten förtjänar att läsas som en bakgrund till mycket av valdebatt nu:

Sveriges läge när vi tillträdde i oktober 1991 var besvärligt.

Den ekonomiska politiken under senare delen av 1980-talet hade i väsentliga avseenden misslyckats. Mot den bakgrunden skisserade vi två hösten 1990 på denna sida ett gemensamt program som syftade till att bryta stagnationen. Vi ville ge Sverige en ny start. Det bidrog till att Sverige fick en ny regering.

Att regeringsskiftet genomfördes den 4 oktober var en tillfällighet. Men just den dagen hade kommit att bli symbolen för det starka motståndet mot de löntagarfonder som socialdemokratin genomdrev 1983. Förslaget att avskaffa löntagarfonderna blev det första förslag som vi lade på riksdagens bord.

Hur viktigt var detta beslut?

Löntagarfonderna lanserades på 1970-talet i syfte att socialisera svensk näringsliv. Flera ledande socialdemokrater har under senare hävdat att de aldrig var särskilt tända på idén, men under de år debatten rasade sa de inte ett pip om det. Ännu i slutet av 1980-talet levde tanken på socialiseringen inom LO och Ingvar Carlsson vägrade ta avstånd från förslagen. Att avskaffa löntagarfonderna var en viktig markering mot socialdemokratiska socialiseringsplaner.

Men vårt program var inte ett program för att riva upp gamla beslut, utan för reformer på en lång rad områden.

I vår regeringsförklaring angav vi fyra stora uppgifter.

Den första var att ”fullt ut föra Sverige in i det europeiska samarbetet genom förhandlingar om medlemskap i den Europeiska Gemenskapen”.

Efter hårt tryck från såväl våra partier som från verkligheten hade den socialdemokratiska regeringen sommaren 1991 lämnat in en svensk medlemsansökan. Men det var bara startpunkten för ett omfattande förhandlingsarbete. Trots att många ansåg tidtabellen alltför optimistisk siktade vi in oss på att Sverige skulle vara medlem fr o m 1995.

Att föra Sverige från en utkants- till en kärnposition i Europa var en uppgift som dominerade mycket av regeringens arbete under dessa år. När vi undertecknade avtalet med EU på midsommarafton 1994 hade vi fört i hamn den viktigaste internationella förhandling som Sverige genomfört i modern tid.

Den andra uppgiften var, att ”bryta den ekonomiska stagnationen och att återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarenation med en stark och växande ekonomi”.

Sverige hade halkat efter under lång tid. Men nu var den ekonomiska situationen akut och alarmerande. Sedan 1990 befann sig svensk ekonomi i en brant utförsbacke. Vi förlorade cirka tusen jobb om dagen.

Vi hade i valrörelsen i starka ordalag varnat bl a för den tickande arbetslöshetsbomben. Ändå skulle det på två punkter visa sig att situationen var eller blev värre än vad vi hade anat.

Den första var bankkrisen. Den hade dolts för både allmänheten och oss. Insatserna för att rädda spararna och det finansiella systemet kom att bli mycket omfattande. Men de blev i allt väsentligt framgångsrika.

Den andra var den allmänna europeiska kris som bröt ut efter den danska folkomröstningen om Maastricht-avtalet i juni 1992. Den slog hårt också mot Sverige.

När den svenska krisen blev akut hösten 1992 var det vår strävan att bevara kronans värde. Det hade sin bakgrund i närmare två decennier av misslyckad devalveringspolitik. Målet delades av socialdemokraterna vilket bidrog till ett par unika uppgörelser mellan regeringen och dem i september. Men när det blåste upp till orkan på det europeiska havet visade sig den svenska farkosten fortfarande vara alltför bräcklig. I november 1992 tvingades vi ge upp försvaret för kronan. Flera länder hade då redan tvingats till samma sak, och andra följde efter.

Till detta kom nödvändigheten att snabbt stoppa ökningen av det statliga budgetunderskottet.

Det fortsatte att öka under våra två första regeringsår. Det var inte en konsekvens av politiska beslut om sänkta skatter eller ökade utgifter utan av den kraftiga nedgång som berodde på arvet från 1980-talet och på den internationella krisen.

Vi tog omedelbart itu med saneringen av statsfinanserna. Vårt första sparprogram kom bara månader efter regeringsskiftet. Totalt kom vi att lägga fram och fatta beslut om utgiftsminskningar på cirka 120 miljarder kr. Trots att de flesta av våra åtgärder kritiserades hårt av socialdemokraterna kom dessa att acceptera det mesta efter regeringsskiftet 1994.

Våra beslut och förslag utgjorde merparten av de nödvändiga utgiftsminskningar som under 1990-talet krävdes för att sanera statsfinanserna.

Men vårt arbete var främst inriktat på reformer för att varaktigt vända utvecklingen.

Det fattades under dessa år en lång serie av beslut om bl a avregleringar, inte minst på det viktiga telekomområdet, privatiseringar av statliga företag, tuffare konkurrenslagstiftning, förbättringar för särskilt mindre företag och storsatsningar på forskning och utbildning.

Från slutet av 1993 vände ekonomin uppåt. I efterhand kan vi konstatera att om så gott som alla kurvor pekade åt fel håll våren 1991, hade vi våren 1994 kommit i en situation där de i stället pekade rätt.

Jobben ökade, företagens framtidstro var rekordstor, tillväxten blev stark och budgetunderskottet minskade.

Den direkta krisen hade hävts, och en god grund för framtiden lagts. Men det återstod en lång väg.

Den tredje uppgiften i vårt regeringsprogram var att ”förbättra vår välfärd och sociala omsorg genom en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken”.

Inom socialdemokratin fanns sedan gammalt en ingrodd övertygelse om att valfrihet och konkurrens var obehövlig inom välfärdssektorn. De tyckte att medborgarna skulle nöja sig med att påverka välfärdssektorn genom att rösta och arbeta politiskt. Någon valfrihet behövdes inte.

Mot det synsättet stod vår linje som innebar, som vi skrev på DN Debatt hösten 1990, ”att med utgångspunkt i ett system med gemensam finansiering låta pengarna i stor utsträckning följa de val som den enskilde träffar. Därmed kombineras marknadens fördelar med det gemensamma ansvarets rättvisa.”

Vår valfrihetsrevolution genomfördes på en rad områden.

Först inom barnomsorgen, tydligt inom skolan genom friskolereformen, markant inom arbetsförmedling och successivt också inom sjukvården. Studier har visat att den vanmakt många medborgare tidigare kände genom valfrihetsrevolutionen förbyttes i en känsla att på ett helt annat sätt kunna påverka välfärdstjänsterna.

Denna valfrihetsrevolution hade aldrig kommit till stånd utan regeringsskiftet.

Socialdemokraternas motstånd på 1980-talet var monumentalt. Vi ville i motsats till dem uppmuntra enskilda alternativ som komplement till de offentliga. Även om socialdemokraterna i viss mån har accepterat de framsteg som gjordes återfaller de än i dag ofta i sina gamla positioner.

Den största välfärdsreformen vid sidan om valfrihetsrevolutionen genomförde vi på handikappområdet. Det kändes tillfredsställande att mitt i den akuta krisen kunna förbättra situationen för de svårast funktionshindrade.

Sent omsider lade vi också fram förslag om familjepolitiken. Frågan har alltid varit besvärlig för de borgerliga partierna. Åsikterna går isär på många punkter. Som alltid i sådana fall tvingas man till kompromisser. De speglar att det ute i samhället finns olika uppfattningar och att ingen gruppering ensam kan diktera villkoren. Valfriheten i barnomsorgen liksom den s k pappa-månaden i föräldraförsäkringen har bestått. Vårdnadsbidraget avskaffades av socialdemokraterna. Erfarenheter från Finland tyder på att de farhågor om negativa effekter som fanns på vissa håll i Sverige var överdrivna.

Den fjärde uppgiften handlade om att ge miljöpolitiken en starkare ställning i den samlade politiken. I dag kan detta upplevas som självklart, men då var det inte alltid så.

Det preliminära projektet till en fast förbindelse över Öresund hade t ex tagits fram utan ordentlig miljöprövning. Den blev vår uppgift. Efter segdragna förhandlingar i regeringen kunde ett beslut fattas om en fast förbindelse som skulle uppfylla högt ställda krav för skyddet av bl a Östersjöns marina miljö.

1990-talets första hälft präglades ofta av stark ideologisk konfrontation. Men trots de politiska spänningarna strävade vi efter att uppnå bred enighet om viktiga nationella reformer. Europaförhandlingarna har nämnts. Vi fick också beslut om längre mandatperioder till riksdagen, ett förstärkt grundlagsskydd för medborgerliga fri- och rättigheter och grunden för ett nytt och bättre budgetsystem.

Av stor betydelse för Sveriges framtid var överenskommelsen om ett nytt pensionssystem.

Utredningar hade pågått länge, men socialdemokraterna var fast i det gamla ATP-systemet. Därför blev regeringsskiftet avgörande för att en reform skulle komma till stånd. När vi lämnade regeringen hade de principiellt viktiga besluten fattats i bred enighet. I dag ses den svenska pensionsreformen internationellt som banbrytande..

Det är inte säkert att vi bägge ännu har den nödvändiga distansen för att rätt kunna värdera allt som skedde under dessa år. Vårt perspektiv i dag påverkas självfallet också av de roller vi hade då.

Liksom alla andra underskattade vi för tio år sedan djupet i den ekonomiska kris vi då höll på att störta ner i. Men trots denna kom fyrpartiregeringen att genomföra ett omfattande reform- och saneringsprogram.

På en lång rad områden fattade vi beslut som innebar ett tydligt uppbrott från en tidigare politik, och vi inledde och beredde vägen för förändringar som kommit att spela en central roll i det gångna decenniets politik och samhällsdebatt.

Det var så det var.

En reformregering i en besvärlig tid - men som på viktiga punkter ändrade Sveriges kurs.

Jag vågar påståendet att vi under de tre korta åren fattade eller lade grunden till fler beslut av betydelse för Sveriges ekonomi och framtid än vad som åstadkommits under de tolv åren sedan dess.

Regerandets Konst

2006-07-20T02:45:00.000+02:00

För den som möjligen snubblar över denna blog i förtid - därmed demonstrerande ett visst intresse för den politiska problematiken - kan det kanske vara av intresse att läsa det anförande med den föga anspråkslösa rubriken "Regerandets Konst" som jag höll i slutet av våren.

Det ger en del av min bild av den ekonomiska och politiska utvecklingen under senare år - och en del om de utmaningar vi står inför.

Anförandet finns på min mer statiskt hållna websida Bildt Net.

Den Som Väntar...

2006-07-20T02:17:00.000+02:00

Året var väl 1988 och det var val till riksdagen då också.

Det var då jag kom ut med boken som avbildas här.

Måhända blev den mest känd för sin titel.

Innehållet handlade inte minst om den europeiska utmaning som Sverige skulle komma att ställas inför under de närmaste åren. Men den var då ganska ensam att vilja ta upp den frågan i debatten.

Det var då det. Mycket vatten har hunnit att rinna under broarna. Och sedan jag lämnade riksdagen 2001 eller så har jag varit mycket försiktig med att ha alltför mycket offentliga åsikter om inrikespolitiken.

Men inför den nu stundande valrörelsen - där mina insatser dock inte kommer att vara alltför omfattande - har jag satt upp en ny blog på svenska för lite löpande kommentarer.

Eftersom min ordinarie blog är på engelska och bara mer sporadiskt handlar om Sverige och svenska förhållanden kan det finnas skäl till en liten "specialblog" fram till valet den 17 september.

Dock skall det inte ställas alltför höga krav på den. Mitt aktiva deltagande i kampanjen kommer att vara några dagar i början av september i Skåne, Göteborg och Östergötland, och då delvis tillsammans med Ulf Adelsohn.

Och kring detta kommer det säkert att finnas anledning att skriva. Och kring det som skrivs finns det säkert anledning att göra kommentarer.

Men intill mitten av augusti är det fortfarande sommar. Det är sedan det verkligen drar igång...